06
jun
2010

Brudhandel och drakjakt i Tassie

Inga kommentarer

Ville: Sista destinationen för vår resa var Tasmanien i Australien; ungefär så långt söderut man kan komma som vanlig turist på den här planeten. Flyget tog oss från Denpasar på Bali till Melbourne och sedan vidare till Hobart. När vi landade och gick ut ur planet fick jag uppleva ”vanligt” väder för första gången på tre månader! Burr! Men vi fick ett varmt välkomnande av Tullia som plockade upp oss på flygplatsen och tog med oss hem till hennes och Petes hus i stadsdelen Rosny i Hobart.

Eftersom de jobbade fick vi lite tid för oss själva de första dagarna som vi främst ägnade åt att vara förkylda innan vi en dag lånade bilen och kunde åka på äventyr i och runt stan. Vi käkade lunch på det mycket trevliga stället Short Black Café, åkte förbi University of Tasmania och hann halvvägs upp för Mount Wellington, mer känt som Berget bland the locals, innan vi blev hemringda för att någon behövde bilen.
    Samma kväll drog vi ner på stan för att kolla in en spelning med Jonno Coleman och två av hans vänner från EJECTER på krogen Irish Murphy’s. Det var mycket trevligt att få höra dem lira live sedan Carro haft med sig många bra låtar när hon kom hem från Australien back in 2008!

Följande dag — sista dagen innan bröllopet — åkte vi på biltur med Tullia och denna gången tog vi oss hela vägen upp för Berget. Där tog vi fina panoramabilder och jag klättrade upp till Bergets högsta topp. Det var riktigt kallt. På vägen ner körde vi förbi ett litet vattenfall med friskt källvatten, där jag fyllde på våra två flaskor med vatten och fick ungefär lika mycket iskallt vatten över mig i handlingen. Men gott var det! När kvällen närmade sig åkte vi till Royal Yacht Club of Tasmania, där bröllopet skulle vara, för att se över placeringen av borden och för att vika snygga servetter till strax över hundra gäster. Sedan sov vi minsann gott.

Den stora dagen började med att tjejerna lämnade huset för att fixa blommor och andra saker inför bröllopet. Jag och Pete tog det lugnt fram till lunch och sedan åkte vi över till Petes föräldrars hus för att sammanstråla med Jonno som var best man och de andra marskalkarna. Efter att alla fått på sig sina kostymer ordentligt och grundat med en öl eller två åkte vi vidare allihop till Tullias föräldrars hus. Där blev vi hänvisade till altanen, på vilken det skulle komma att utspelas en galen och riktigt rolig ceremoni i vilken Petes pappa fick muta Tullias moster — som agerade medlare genom ett fönster på övervåningen — med diverse föremål som choklad och (plast-)boskap för att Pete skulle få tillgång till Tullia som gömdes bakom alla tjejer inne i huset.
    Efter det rullade allt på. Vi åkte till RYCT och samlades ute på baksidan för vigseln som blev väldigt fin med bland annat en ringvärmningsceremoni, under vilken brudparets ringar skickades runt bland oss gäster för att ”värmas” i våra händer. På det blev det mingel som sedan övergick i god middag och så klart dans efter att bröllopstårtan slutligen skurits. En stor dag! Någon gång efter midnatt lämnade vi klubben och åkte hem till Petes föräldrar för att spendera natten där.

Två dagar efter bröllopet var det dags för lite smekmånad, och vi var inbjudna. Vi fick låna en minibuss och lastade den full med tält, grill, fiskespön och andra campingprylar och sedan gav vi oss iväg norrut för lite äventyr. Vi spenderade en natt på en lyxig skogsresort där de byggt stugor på träpelare i en slänt så vi nästan var uppe bland trätopparna på altanen. Middagen ingick, och medan vi åt den mycket goda maten kom det så kallade buskvallabyer (eng. pademelons) och klätterpungdjur (eng. possums) ute på baksidan som fick mat av personalen och blev nyfiket betraktade av oss och de andra gästerna.
    Nästa dag åkte vi till Cradle Mountain för lite trekking, men tyvärr regnade och blåste det så pass där uppe att vi bestämde oss för att köra vidare i stället. Vi åkte genom Launceston till Bay of Fires där vi skulle campa i två nätter. Det var hur trevligt som helst, och dag två gav vi oss ut på kayakerna för att försöka fånga lite fisk som vi skulle kunna grilla till middag. Det blev tyvärr ingen fisk, men det visade sig att det knappast var vårt största problem efter att Carro och Tullia glidit iväg när det var deras tur att paddla kayak…

Jag och Pete åkte och köpte fish ’n’ chips och körde sedan bilen till platsen vi bestämt att tjejerna skulle paddla till. Efter att vi väntat lite för länge bestämde vi oss för att åka och leta efter dem längs kusten. Det tog säkert en halvtimme innan vi såg dem långt, långt från närmsta möjliga ställe att gå iland som inte var avspärrat på ett eller annat sätt. Vi svor och hoppades att det inte hade hänt något.
    Efter ytterligare en halvtimme eller så när vi lyckats få kontakt genom att veva med armarna lyckades vi peka tjejerna i rätt riktning, och efter ett tag kom de äntligen iland igen. De hade visst fastnat i en ström och brutit mot det sunda förnuftet genom att bland annat paddla på där det är alldeles för grunt så det slutade med att de inte orkade ta sig runt udden som vi till en början suttit och väntat på andra sidan av. Puh, men det gick bra till slut. Vi tog oss tillbaka till vårt lilla läger och hade sedan en välförtjänt skön kväll framför brasan.

Vår sista hela dag i Tasmanien hade vi bara en sak kvar på checklistan att pricka av: weedy seadragons. Dessa magnifika djur och tillika kusiner till sjöhästen finns att se utanför Tasmaniens kust, och vi ställde in siktet på ett dykcenter i Bicheno, någonstans mitt emellan Hobart och Bay of Fires. När tälten och alla övriga prylar var packade körde vi söderut, och efter en sisådär två timmar var vi framme. Solen sken när vi plockade ihop dykutrustningen på dykcentret och begav oss till bryggan från vilken vi skulle gå i det 18-gradiga vattnet. Med lite mer utrustning än vad vi haft på oss i Thailand och Indonesien plaskade vi ner bland sjögräset och kelpen.
    Först hittade vi bara massor av rockor överallt och råkade simma fel, så när hälften av luften var kvar började jag bli lite stressad att vi inte skulle hitta några havsdrakar. Men efter att vi fått våra bäringar rätt hittade vi till slut kelpen som de bodde i, och under dykets sista tjugo minuter fann vi säkert ett dussin exemplar av denna sällsynta varelse som vi kunde plåta! Underbart var det!

Så det var med ett leende på läpparna vi styrde kosan tillbaka till Hobart för vår sista natt i stan innan vi skulle göra den långa resan Hobart-Sydney-Bangkok-Stockholm. När vi var klara med packningen på kvällen kunde vi konstatera att vi hade två fantastiska veckor i Tasmanien, och nu när resans slut närmade sig kunde vi även börja placera alla oräkneliga minnen från våra månader i Thailand och Indonesien i deras respektive fack i våra hjärtan. Jag skulle också vilja passa på att skicka ett stort tack från oss till alla er som har varit en del av vår resa på plats, och till er som har följt den hemifrån. Det har varit grymt. Tack för oss för den här gången!

[nggallery id=10]

Tags: , , , , ,
Postat i Australien

läs mer
06
maj
2010

Eat, Dive, Love

Inga kommentarer

Carro: Väl tillbaka från vårt dykäventyr runt Komodo såg vi fram emot en avslappnad tid i Ubud. Vi flyttade in i vårt fina hus Rumah Tinggi som betyder ”det höga huset”, vilket innebar en vacker utsikt över husens gemensamma pool samt över muren till risfälten. Vi blev väl omhändertagna av byns främsta hushållerska, Taman, som varje dag hälsade med ett stort leende och alltid var redo att svara på frågor eller ge information om allt vad en gäst kan tänkas vilja veta. Varje morgon kom hon till vårt hus med frukost, yoghurt och färsk frukt! Eftersom vi numera hade ett eget kök kunde vi själva lägga till god juice, rostat bröd med div. pålägg, kaffe och annat som utgör en fulländad hotellfrukost.

Det är svårt att beskriva stämningen och miljön i Ubud. Trots att det är fullt med folk så är alla så avslappnade och det känns aldrig stressigt trots alla affärer, restauranger och oräkneliga personer som frågar om man behöver en taxi. Hela atmosfären inbjuder till att varva ner och ta hand om sig själv, andra och miljön — de ekologiska restaurangerna, hantverksaffärerna, utflykterna som erbjuds runtom på Bali, Ubuds otaliga span samt yogastället Yoga Barn som verkar som ett nav för ett flertal olika systerorganisationer.

Låter det flummigt? Det är det utan tvekan. Vid ett svagt ögonblick beskrev jag restaurangen Kafé som en institution för sökande kvinnor som har läst Eat, Pray, Love och som sitter och smuttar på sin dagliga shot av vetegräs och läser uppföljaren Committed. Dessa kvinnor är förstås ljusår från mig själv, som läst båda böckerna men aldrig någonsin skulle välja någon gräslig shot framför en färskpressad ananasshake! Hursomhelst, har man ett öppet sinne och låter alla själasökande yogisar göra sitt så är Bali (och speciellt Ubud) en av de finaste platserna man kan besöka.

Vi tog del av yogakulturen en dag då vi provade den något utmanande formen Forrest yoga, som handlar mycket om balans och corestabilitet. Det var roligt, svettigt och vackert i och med att klasserna hålls på övervåningen i ovan nämnda Yoga Barn så man ser ut över risfälten medan man koncentrerar sig på att inte trassla in sig för mycket i olika svåra positioner.

Under våra första dagar i Ubud njöt vi av det rika restaurangutbudet, hårdhänt massage för både fötter, nacke och rygg, fantastisk italiensk glass (som förmodligen smakar bättre än vad den gör i Rom), shopping, avslappnande dopp i vår pool och trevligt umgänge med våra vänner Robyn och Church. Som Ville nämnde i vårt förra blogginlägg firade vi även Nyepi i dagarna två. Vi har många bilder på de fantastiska ogoh-ogoh-statyerna som paraderades runt huvudgatorna och den stora ängen/fotbollsplanen mitt i Ubud.

Robyns vän Mary kom dagen efter Nyepi och hon flyttade in i huset bredvid vårt. Vi lät henne vila en dag efter hennes långa flygtur, men drog sedan med henne ner till södra Bali på kvällen. Vi hade hyrt en chaufför med en stor bil och åkte sammanlagt sju personer tillsammans till en restaurang på stranden där de grillade färsk fisk och skaldjur på kokosnötsskal. Vi åt åtskilliga kilon räkor, musslor och fisk och det smakade himmelskt. Att resan tur och retur tog cirka fyra timmar gjorde alltså ingenting!

Dagen efter så drog vi och Mary ut på en guidad cykeltur. Vi blev upphämtade på morgonen och åkte bil till en plats närheten av Balis högsta punkt, Gunung Agung, som är en 3142 meter hög aktiv vulkan. Vi åt frukost och njöt av den mäktiga utsikten över detta gigantiska berg innan vi åkte vidare till en kaffe- och chokladodling. Vi fick lära oss om hur kaffe och choklad blir till och fick smaka på olika sorters kaffe, varm choklad och té. Vi smakade bland annat på det exklusiva kaffet kopi luwak som utvinns ur spillningen av det kattliknande djuret indisk palmmård. Palmmården äter bara de bästa sorterna av kaffebönorna, och efter att de har passerat djurets system kan kaffebönorna (som djuret inte kan smälta) plockas ur dess avföring för rengöring och rostning. Man måste ju prova allt eller hur? Efter besöket hoppade vi på våra cyklar och lyckligtvis var det i princip bara nedförsbackar på hemvägen. Vi stannade och tittade på risfälten och fick veta mer om dessa, som är en stor del av Balis kultur. Vi fick även veta mer om hinduismen, olika ritualer, kastsystemet och familjelivet. Turen avslutades hemma hos den balinesiska familj som äger cykeltursföretaget där vi bjöds på en superb balinesisk buffé.

Mary fick inte vila sig än, för dagen efter cykelturen åkte vi ner till Tulamben och dök på vraket USS Liberty som sjönk 1942. Mary hade aldrig dykt tidigare men fick hjälp av Robyn och Church. Med oss hade vi även vår vän Magnus som kom till Bali dagen innan samt en holländsk tjej som var med på cykelturen. Vraket var fantastiskt att dyka på, det var varmt i vattnet och sikten var riktigt bra. Vi såg stora bumphead parrotfish, yellowmargin triggerfish samt hundratals trevallies som bildar virvelvindar och som inte verkar ha något emot att ha en dykare i mitten som bara gapar av häpnad. Vraket som sådant var i princip helt täckt av korall men man kunde fortfarande simma igenom det och urskilja formen och interiören något. Vi gjorde två dyk på vraket och åt under ytintervallet en fantastisk lunch på en lyxig resort en bit bort. På kvällen beställde hela dykgänget hemkörd pizza (vi fick guida pizzabudet och åka med honom på våra scootrar till Robyns och Churchs hus). Till efterätt åt vi den fantastiska italienska glassen jag nämnde tidigare igen och visade de andra bilder från vår Komodoresa.

Ingen rast och ro: dagen efter var det dags att dra vidare till nästa kontinent. Vid midnatt skulle flyget till Australien gå så vi spenderade dagen med att äta en avskedslunch med alla vännerna i Ubud och shoppa det sista (bl.a. guldiga pashminasjalar till alla brudtärnor, skor till mig och souvenirer att ta med hem). Vi hyrde en chaufför som kom och hämtade oss på eftermiddagen och som körde runt oss till alla surf-outlets som ligger i närheten av flygplatsen där vi fyndade i mängder (hoppas vi) under ett par timmar. Utmattade efter shopping kom vi till flygplatsen och hade, tro det eller ej, ingen övervikt på bagaget och kunde glatt checka in för att sedan äta vår sista balinesiska måltid på ett tag innan vi hoppade på planet till Melbourne.

Och vad vi ägnade vår tid i Australien med ska Ville berätta mer om i vårt sista blogginlägg för den här resan. Även om vi är hemma nu så vill vi förstås göra ett bra jobb och skriva om hela resan och lägga upp några av de tusentals bilder vi tagit både över och under ytan!

[nggallery id=9]

Tags: , , , , , ,
Postat i Indonesien

läs mer
16
mar
2010

Nere på botten där är det toppen!

1 kommentar

Ville sitter i fören och tittar när solen går ner över horisonten

Ville: Jag sitter just nu i ett totalt mörker så när som på tre-fyra värmeljus i vårt hus i Ubud på Bali. Inga affärer, caféer eller restauranger är öppna på ön idag (med några få enskilda undantag i de turisttätaste områdena säkerligen) och på gatorna går säkerhetsvakter som vänligt men bestämt hänvisar alla som trots allt är ute att de ska gå hem, dra ner gardinerna och se till att lamporna är släckta. Vadan dessa tokerier?! Jo, idag firas Nyepi, en nyårstradition som härstammar från den balinesiska hinduismen men som anammas av mer eller mindre alla som bor här. Det balinesiska nyåret infaller nämligen någon gång i mars lite beroende på månen (det är år 1932 här från och med idag!), och i samband med det ser man till att på ”nyårsafton” rensa ön på alla onda andar som har samlats här under det gångna året, varefter man sedan spenderar ”nyårsdagen” hemma i tystnad och mörker för att man ska få tid att reflektera lite över sig själv innan man tar tag i det nya året.

Igår skedde alltså rensningen, och det med buller och bång. Balineserna ägnar månader åt att bygga enorma papier maché-demoner som sedan tas på parad genom närmsta större samhälle dagen innan Nyepi för uppvisning och sedan vidare till respektive skapargrupps familjeområde eller omkringliggande by för att slås sönder och samman eller eldas upp, eller både och antar jag. Vi registrerade livliga musikanter och tjoande inte långt från våra tunna väggar så sent som två på morgonen i natt, men sedan tidigt denna morgon har det varit i princip helt tyst omkring oss så när som på djurlivet, och vi har enligt instruktioner hållt oss hemma i huset hela dagen. Mycket bra tillfälle att blogga med andra ord!

Nu är det dock inte våra dagar i detta flummarnas Mecka som jag ska berätta om denna gången; vi har ju minsann en liveaboard runt Komodo att ta itu med här…

Så låt oss ta vid där Carro avslutade vårt senaste inlägg. Det började allt annat än lyckligt må jag säga. Dagen efter vi anlänt till Labuan Bajo på Flores hade vi planerat att promenera runt stan till några olika dykcenter och krama ur dem schysta sista minuten-priser för ett par dagar på en jolle som skulle ta oss till de bästa dykplatserna i nationalparken runt Komodo. Det dröjde dock inte länge innan vi insåg att bilden vi hade av Labuan Bajo som en mysig liten hamnstad med ett dykcenter runt varje hörn grusades.
     Visst hade stället viss atmosfär, men den luktade mer heldött (som i tomt, inte kadaver, hähä) än neoprenet vi hade hoppats på. Det fanns heller inte särskilt många dykcenter – vi räknade fem stycken varav minst två kunde dömas ut direkt eftersom de snarare var bokningskontor än dykcenter. Av de resterande kandidaterna gick ytterligare två bort eftersom de bara körde dagturer. Kvar på listan fanns Komodo Cruises. De hade tydligen en stor, fin segelbåt döpt efter Leonardo da Vincis mest kända verk som snart skulle ut till havs.

Vi var trötta och stressade över vår missbedömning av Labuan Bajo och hade dessutom skitsvårt att hitta flygbiljetter tillbaka till Bali efter liveaboarden, så vi drog många djupa suckar medan vi provade ut våtdräkter och bokade fyra nätter i en hytt på Mona Lisa för 160 amerikanska dollar per person och natt med avgång dagen därpå. Det skulle dock visa sig att vi, helt omedvetet (och kanske tack vare vår goda karma?), hade bedömt helt jävla rätt trots allt.

Runt lunchtid nästa dag promenerade vi från dykcentret mot hamnen. Tjejen som fixade bokningen hade försäkrat oss om att hon skulle göra allt hon kunde för att säkra ett par flygbiljetter genom sin agent på Bali, och det såg faktiskt rätt ljust ut av deras MSN-konversation att döma som de hade medan vi var på väg ut genom dörren. Med oss till båten hade vi Elisa, en tysk instruktör som precis skulle börja sin första säsong för företaget, och Todd, en amerikan som flyttat till Phuket och numera säljer dykresor i Sydostasien genom sitt företag där. Han var nybliven agent för Komodo Cruises och hade filosofin att man ju inte kan sälja en liveaboard som man inte själv besökt. Helt rätt filosofi, med andra ord.

Så det var vi. Tre kunder – om man nu kan kalla Todd kund med tanke på att han som agent säkerligen fick fet rabatt – på en segelbåt som krävde en besättning om sex till åtta personer. Och vilken båt sen: en 33 meter lång och 7 meter bred så kallad Phisni Schooner av teak och järn med plats för tolv gäster. Ombord träffade vi vår andra (!) guide Hila, en 22 år gammal indonesisk kille som Elisa skulle få lära sig dykplatserna av inför högsäsongen. Efter ett par dyk var vi övertygade om att han hade en gåva när det kom till att hitta spännande saker under vattnet.

Vi satte segel (bildligt talat, hon gick för motor under hela resan) mot nordöstra spetsen av Komodo och dök på platser med namn som Castle Rock, Crystal Rock och The Golden Passage. Vid Castle Rock till exempel var vi omringade av vitfenade revhajar så snart vi tagit oss ner till denna undervattensplatå genom de starka strömmarna, och vi kunde tack vare att ljud färdas snabbare och längre i vatten höra dussintals delfiner som simmade förbi oss utom synhåll. Ni skulle varit med.

Våra vänner Robyn och Church hade berättat för oss om de fantastiska dykplatserna längre söderut, så när vi bokade resan frågade vi om dem men det verkade inte som att vi skulle få åka dit eftersom det en rätt lång omväg för bara tre gäster, och därtill både kallt och sämre sikt vid den här tiden på året. Men under andra dagen på båten uttryckte också Todd att han gärna skulle åka dit (”man måste ju ha besökt platserna för att kunna marknadsföra resan!”), så efter att Elisa och Hila övertygat den något motvillige kaptenen (det finns många öar att råka köra in i när det är mörkt) blev det en omväg i alla fall. Det hade nog inte hänt om vi inte haft en av deras agenter på båten!

Vår rutt med Mona LisaHalvvägs till sydligaste delen av ön Rinca (se kartan, öppnas i nytt fönster när ni klickar på den) stannade vi och dök på 3 Sisters och Pillarsteen. Där var det redan två-tre grader kallare än det cirka 28-gradiga vattnet norröver men vi bet ihop och hade bland annat turen att få se en gigantisk frogfish under ett av dyken. När vi sedan kom till den vackra bukten mellan Rinca och Kode där välkända dykplatsen Cannibal Rock ligger var det lyckligtvis inte särskilt mycket svalare.
     Vi gjorde fyra fantastiska dyk i trakten och hann däremellan se två hungriga komodovaraner på stranden invid vilken vi hade ankrat båten för natten; vi studsade naturligtvis genast ner i den lilla båten och åkte närmare stranden samtidigt som solen gick ner bakom oss för att få lite närbilder på världens största levande ödla! En av dem kom nyfiket (med antingen gratis middag eller modellkarriär i tankarna) och lade sig precis vid vattenbrynet bara tre-fyra meter ifrån oss. Häftigt. Oroliga mammor kan dock andas ut – vi höll oss i båten eftersom man ändå inte får gå i land på Komodo eller Rinca förutom vid specifika platser på öarna.

Innan vi visste ordet av hade vi gjorde våra tolv dyk och det var dags för oss att ta oss tillbaka till Labuan Bajo. Vi hade via radio blivit meddelande att biljetterna var kirrade och att planet gick den 13:e mars från Bima på ön Sumbawa till Denpasar. (Trots lågsäsong var alla flighter från Labuan Bajo fulla i flera dagar framöver!) Eftersom Mona Lisa skulle stanna ute till havs gick vi upp vid femsnåret på morgonen den 12:e för få skjuts med den lilla båten till hamnen. Därifrån tog vi återigen den sju timmar långa färjan till Sape och sedan en bemo (indonesiska för ”trång minibuss”) från Sape till Bima. Ingen turiststad direkt, så vi checkade in på hotell Lila Graha och höll oss mest inomhus tills vi tog en taxi morgonen därpå till flygplatsen.

Så här i efterhand kunde det knappast ha blivit bättre. Vi hade en enorm segelbåt i princip helt för oss själva (timingen var till och med sådan att samma dag som vi lämnade Mona Lisa skulle åtta nya kunder komma ombord) och vi fick dyka på alla dykplatser vi hade hoppats på. Maten var fantastisk, servicen var naturligtvis klockren eftersom det bara fanns oss att ta hand om och även om sikten och temperaturen i vattnet inte var som till exempel Thailand var dykningen helt suverän. Jag tror att vi tog sammanlagt nära 2000 (!) bilder, och efter en hård rensningsprocess återstår dryga 600. Så många får dock inte plats här, så vi har valt ut de absolut bästa och kan härmed presentera strax över hundra ögonblick från våra fyra dagar runt Komodo och Rinca på Mona Lisa. Hoppas att de kommer smaka lika gott i era ögon som de gör i våra!

[nggallery id=7]

Tags: , , , , , , ,
Postat i Indonesien

läs mer
07
mar
2010

Från Ubud till Labuan Bajo

Inga kommentarer

[singlepic id=332 w=530 float=center]

Carro: Just nu sitter jag på terassen utanför vårt hotellrum på Green Hill i Labuan Bajo, Flores och ser ut över hamnen och den vackra skärgården. Igår eftermiddag när vi kom hit hade vi precis överlevt en 26-timmars resa bestående av nattbuss, färja, minivan och färja igen-pust och stön (alla flyg till Flores var uppbokade och denna resrutt kostade en fjärdedel av flygbiljettspriset). Så nu sitter vi här och ska snart bege oss ner till stan för att boka en liveaboard, skälet till att vi har tagit oss såhär långt österut i Indonesien.

Men vad har vi då haft för oss sen vi lämnade Sydney (och min påse kläder) för att åter ta oss till varmare breddgrader och Bali? Svaret är att vi mest har slappat, planerat vår vistelse i Indonesien och tänkt igenom i vilken ordning vi vill ta oss runt till de fem eller så av 14000 öar vi hinner med att besöka den här gången.

Vi började som sagt på Bali, där vi plötsligt inte hade någonstans att bo när vi landade. Detta faktum kom faktiskt att ändra på hela vår tidigare planering för denna del av resan. Vi hade nämligen försökt att boka ett hus i Desa Sanctuary när vi fortfarande var i Sydney. Desa ägs av ett äldre amerikanskt par och de erjbuder olika sorters hus i en väldigt mysig miljö. Men av olika skäl lyckades vi inte riktigt få ihop bokningen, så när vi satte oss på planet för att flyga dit hade vi i sista minuten ordnat så att vi kunde sova den första natten hos våra vänner Church och Robyn. Dagen efter skulle det visa sig att Desa hade skickat ett mail till oss där vårt tilltänkta hus precis hade blivit ledigt medan vi satt på planet, men detta såg vi ju inte förrän dagen efter och då hade vi redan bestämt ett annat upplägg för vår vistelse.

Vi stannade två nätter i Ubud, Bali och bodde alltså hos våra vänner i deras hus. Inte nog med två familjära ansikten, i huset bodde även Hiro, en 2½ månad gammal hundvalp som trots sina tama försök att skrämma iväg oss främlingar med vad han trodde var riktiga hundskall, senare la sig på rygg och ville bli kliad, lekt och gosad med. Kvällarna ägnade vi åt att prata om Balinesisk kultur (som skiljer sig mycket från övriga Indonesien), berätta om vad som har hänt i våra liv sen vi sågs i Thailand för ett år sedan och förstås prata om Church och Robyns liv på Bali. De har bott här i ca 6 månader nu och jobbar med Bali Spirit Fesitval, som är ett stort arrangemang med olika yoga-workshops, musikevents, organisk frukt- och grönsaksmarknad och mycket mer. Vi besökte även en organisk restaurang, åkte förbi Monkey Forest som är en helig plats fylld med apor och som vi ska besöka mer när vi kommer tillbaka och bokade så småningom ett hus där vi ska bo de sista tio dagarna i Indonesien.

Från Ubud åkte vi, med hjälp av minibuss och speedboat, till den lilla ön Gili Trawangan, som ligger sydväst om Bali. Denna ö är känd för att ha en väldigt avslappnad atmosfär och det man gör allra bäst där är att slappa, så det var vad vi gjorde. Under våra sex dagar där så tog vi långa sovmorgnar i vår mysiga bungalow, åt frukost på stranden, snorklade, bloggade, läste och hade det bra. Vi snorklade i det klarblåa 30° varma vattnet vilket senare ledde till att vi ägnade en dag åt att dyka på två olika ställen runt ön. Under våra dyk som var överraskande bra (vi hade hört att dykningen inte skulle vara speciellt spektakulär) såg vi bl.a. bläckfiskar och flera sköldpaddor, och icke att förglömma de små makrodjuren, olika sorters färgglada nackensnäckor (nudibranches) som är olika små sniglar utan skal.

Vi gick även runt hela ön, vilket tar ca 2½ timme (iallafall om man stannar och fotar ganska ofta som Ville gjorde) i solnedgången och skymningen vilket var ett litet äventyr speciellt när man har foträta skor såsom flip-flops på sig. Och för andra gången under vår resa fick vi se ett snorkeltest, den här gången för två svenska divemasters. Detta var dock mycket snällare än det på Phi Phi och inte riktigt lika blött.

Från Gili T (som vi säger i branschen) åkte vi sedan till den förhållandevis stora ön Lombok för att försöka styra upp våra möjligheter att ta oss vidare till Flores. Vi stannade bara en natt på ett billigt men fint hotell, Batu Bolong i Senggigi. Lombok är en ö som definitivt kräver en längre vistelse för att kunna beskrivas, men av det jag såg verkar det som den innehåller det mesta. Vackra berg, vidsträckta stränder och storstäder (i huvudstaden Mataram bor det en miljon människor), små fiskebyar och stora lyxiga resorts och allt däremellan. När det stod klart att vi inte skulle få ett flyg till Flores förrän den 8:e mars så bestämde vi oss för att ta pinan-i-arslet (pardon my french) alternativet men vi klarade det eftersom undertecknad nu sitter och svettas i Labuan Bajo som tidigare nämnts.

Trots oklara avgångstider som ledde till många och stressande väntetimmar, friåkare som nästan satt i knäet på oss stundvis, en väldigt engagerad indonesisk lärare som ville prata skolsystem, jordbrukssystemet i Sverige samt pedagogik/didaktik, alltmedan han övade sin engelska med mig under den sista färjeturen (när det jag ville mest var att sova) och inte minst de otaliga indoneser som i princip säger vad som helst för att lura en att betala överpriser (detta verkar dessvärre gälla generellt för större delen av Indonesien och kan vara mer än tröttsamt när man kommer på en själv med att knappt våga lita på någon information man får för att man tror att man blir lurad), så kan jag iallafall säga att vi har det fantastiskt här. Vi njuter av värmen, maten och människorna och blir ständigt påminda om att vi är i en av de största muslimska samhällena i världen, då vi ibland blir (speciellt jag känns det som) uttittad som om vi vore från utomjordingar, vilket kanske var som allra tydligast nu när vi åkte som de enda turisterna från Lombok till Flores. Även de ständiga utropen från minareterna här i närheten, som mest låter som olika besatta och röstuppvärmande övningar, låter oss inte glömma att vi är legal aliens här.

(Vi har tyvärr inte hunnit skriva några bildtexter till bilderna nedan än, men det kommer så snart vi har tid! Ni får föreställa er lite roliga beskrivningar så länge!)

[nggallery id=6]

Tags: , , , , , ,
Postat i Indonesien

läs mer
01
mar
2010

Tre dagar i Sydney

1 kommentar

Ville: Vi landade i Sydney runt niotiden på söndagkvällen den 21:a februari. Vi hade bokat sängar i ett 6-bäddsrum på Alfred Park Accomodation och pick-up från flygplatsen skulle ingå i priset. När vi ringde till dem efter att ha hittat våra väskor på bandet sa de att vi skulle gå ut till en viss hållplats och vänta på en särskild minibuss, vilket skulle kosta $14 per person som de skulle betala oss när vi kom fram. Det kom många minibussar men ingen från det företaget, och de andra förarna sa att de förmodligen stängt för dagen. Vi ringde till Alfred Park men fick inget svar. Efter dryga 45 minuter vid hållplatsen ringde vi igen och kom fram. Vad tusan höll de på med? ”Om bussarna har slutat gå kan ni ju också ta en taxi, det borde kosta 25-30 dollar.”

Så en taxi skulle bli som mest två dollar dyrare för oss än att åka minibussen som aldrig kom? Det kanske de kunde ha nämnt första gången vi pratade med dem! Vi kom i alla fall fram till slut, trots att taxichauffören så klart körde en längre rutt och taxametern slutade på närmare $40. (Man skulle tydligen be dem köra en annan väg, något som hotellpersonalen också glömt berätta för oss.) Ägaren, som hade sena skiftet i receptionen, förstod nog att vi var på dåligt humör efter att ha fått vänta på ingenting och blivit blåsta på taxiresan, så han var smart och drog av de $40 från vår nota. Vi hade dessutom lite extra flyt; det hade råkat bli fullt i 6-bäddsrummen så vi fick ett eget rum med tre sängar i för hela vistelsen!

Morgonen därpå var det varmt och soligt. 30-33 grader ungefär, men lyckligtvis inte lika fuktig värme som i Bangkok. Vi promenerade genom Prince Alfred Park (som låg på andra sidan vägen och har gett gästhuset sitt namn) och Belmont Park innan vi stannade och åt god lunch i stan. Sedan strosade vi på gatorna och genom Hyde Park innan vi kom fram till vårt första mål: Royal Botanic Gardens. Vid första anblick även det en park om än med lite mer blandad flora, men när man höjer blickarna mot trädkronorna inser man att här bor mer än bara vackra blommor. I några av dem hängde fullt av vad som såg ut som fladdermöss men i själva verket var flygande hundar (eng. ’flying fox’)! De gled konstant fram och tillbaka mellan träden ovanför våra huvuden och gav ifrån sig små tjut då och då. Vi såg även ett par läskiga spindlar, några kakaduor och stora vita och svarta fåglar med långa näbbar som traskade omkring på marken.

[singlepic id=218 w=420 float=center]

Royal Botanic Gardens sträcker sig ända ner till havet, och när vi närmade oss vattnet såg jag för första gången operahuset och Harbour Bridge på avstånd. Efter ytterligare en halvtimmes promenad var vi framme vid trappan som leder in i operahuset och efter en välbehövlig glass sittandes på den tog vi några fina bilder med Sydneys gräddvita landmärke som bakgrund. Strax efter det fällde jag en tår inombords när batteriet i kameran dog och Carro av vana lämnat sin hemma, så följaktligen fick vi tyvärr inga bilder på hur operahuset färgades orange av solnedgången. (De andra två dagarna var det mulet!) Desto större anledning att åka till Sydney igen, antar jag!

Andra dagen promenerade vi österut. Från Alfred Park upp genom Surry Hills, ett mysigt bostadsområde med många branta backar, vidare in på Oxford Street med coola affärer och sedan hela vägen till Paddington och King’s Cross. Det senare är stadsdelen som drar till sig de på resande fot med sina många backpackerställen, internetcaféer, barer och små affärer där man kan köpa till exempel brittiskt godis. Vi fyllde på glasstanken och tog oss sedan ner i tunnelbanan för att åka två stationer till mitten av smeten, Town Hall.

Det var så nära vi kunde komma Sydney Aquarium med tunnelbanan. När vi kom upp till gatunivå tornade skyskraporna upp sig runtom oss. Vi gick genom Queen Victoria Building med dess blandning av mellandyra och svindyra butiker och svängde ner mot Darling Harbour när vi kom ut på andra sidan. Snart var vi framme vid akvariet och såg annonsen på taket för deras nyaste inneboende; dugongen. Vi spenderade dryga två och en halv timme bland alla våra vänner från havet (se bilderna) och när vi kom ut igen var det mörkt och vi var hungriga som vargar. En kort taxiresa till The Rocks (ett område precis mellan operahuset och Harbour Bridge där det finns många fina affärer på dagen och restauranger på kvällen) kunde vi unna oss efter att ha promenerat åtskilliga kilometer under dagen. Vi hittade en mysig pizzeria där jag, som den alltjämt mindre bemedlade av oss två med mina timanställningar, blev bjuden på ljuvlig pizza och Corona med lime av min söta soon-to-be vikarierande chef till flickvän! Efter middagen tog jag några bilder på operahuset by night men det började snart regna så vi tog en bulle hem för att blogga om Chiang Mai.

Sista dagen var shoppingdagen. Vi skulle behöva åka till flygplatsen runt tre på eftermiddagen, så vi var uppe tidigt för att hinna in till butiksgatorna runt Town Hall igen. Vi hittade JB Hi-Fi, Australiens motsvarighet till Elgiganten, och jag fastnade naturligtvis bland elektroniken medan Carro kollade kläder i butiken bredvid. Jag investerade i en fin liten kameraväska och haffade även ett extra batteri för att undvika att någonsin gå miste om vackra solnedgångar igen. Carro hittade två fina klänningar och släpade mig sedan ut därifrån.

Efter en sväng in i en surfshop där jag köpte ny Billabong-plånbok och Carro ett par shorts var det dags att röra sig mot lunch och sedan hemåt. Att ta sig till flygplatsen gick smidigt, men utanför terminalen glömde vi Carros påse i en bagagevagn – vilket vi inte insåg förrän långt senare – så de klänningarna och shortsen såg vi tråkigt nog aldrig mer.

Så snart vi checkat in och handlat tax free-vodka och Haribo-björnar till våra vänner Robyn och Church på Bali var det dags för boarding. Men var inte ledsen Australien, vi kommer ju snart tillbaka!

[nggallery id=5]

Tags: , , ,
Postat i Australien

läs mer
27
feb
2010

Tre nätter i Bangkok

Inga kommentarer

Ville: Efter att ha åkt direkt till flygplatsen efter vår fantastiska dag med elefanterna hade vi ungefär en och en halv timmes flygresa framför oss. Den ägnade vi åt att sova och fotografera molnen i solnedgången, och vi landade i Bangkok runt sjutiden på kvällen. Det var helt galet varmt. Stället vi hade bokat rum på, Suk 11, ligger mitt i stan och var både billigt och riktigt nice (se atmosfären på bilderna nedan) och efter en välbehövlig dusch och lite middag somnade vi fort.

När vi kom ut från vårt guesthouse morgonen därpå efter en frulle bestående av frukt och rostade mackor med smör och marmelad var det, tro det eller ej, ännu varmare än kvällen innan. Hett. Klibbigt. Efter att nästan ha svettats ihjäl under vår korta promenad från vårt rum till någonstans att lämna in tvätten hittade vi ett trevligt lunchställe långt in på en av Sukhumvits många smågator. Där fick vi tipset att det är det massiva köpcentret Siam Paragon man ska till om man ska på bio. Vi åkte dit.

AvatarEfter att ha strosat runt bland de uppskattningsvis en miljon butikerna i köpcentret en stund och lagt vantarna på ett par t-shirts och badshorts på Chinese New Year-rea hittade vi slutligen fram till IMAX 3D-biografen (!) på högsta våningen. Biljetter styrdes direkt upp till kvällsföreställningen av Avatar. Det kunde ju bli hur bra som helst. På vägen hem träffade vi min vän Justin på Cheap Charlie’s, tydligen Bangkoks billigaste bar och ett stenkast från vårt ställe. Justin och hans vänner dykte med mig på Phi Phi för två år sedan och han berättade hur han hade blivit kvar i Thailand och blivit Divemaster och instruktör på Koh Tao. Ett par öl senare insåg vi att vi hade brådis till bion, så vi hoppade in i en bulle och åkte direkt till Paragon. Subway till middag var snabbt och bra. Sen var det dags. På med de spejsade glasögonen. Vi hade ingen aning om vad som väntade. Det var den fetaste bioupplevelsen jag någonsin varit med om.

Vi vaknade sent dagen därpå efter att ha festat lite grann med Justin och hans vänner på Khao San Road efter bion. Så snart vi kommit upp och bläddrat lite i guideboken som följde med Nancy Chandler’s fina karta ställde vi in siktet på Crepes & Co, ett franskägt ställe som tydligen skulle ha schyst brunch. Gissa om den var schyst. Man fick en liten lapp på vilken man kunde kryssa i sin beställning i sex-sju kategorier; kaffe eller te först, sen yoghurt med tillbehör, fruktsallad eller frukttallrik, shake eller juice, baguette eller toast, pannkaka med olika saker på och sedan varm dryck igen för att runda av det hela. Vi satt där i tre timmar och diskuterade religion och andra djupa saker. Sol, regn, sol, regn, sol.

När kvällen närmade sig tog vi en taxi till stadsdelen Lompini där det finns en hel gata med bara japanska restauranger och barer. Vi satte oss på en i slutet av gatan och gick loss på menyn. Notan slutade på 300 svenska kronor, men vilken fest det var. Efteråt rullade vi ut på gatan och tänkte att det var dags för massage. Kartan visade oss vägen än en gång, och någon kilometer från sushin blev vi hårt och duktigt knådade på våra trötta ryggar. (Vi lever ett hårt liv här ska ni veta!)

Justin visste var festen var ikväll igen, så vi hoppade in i en taxi och hamnade på en hemmafest hos en av hans vänner i utkanten av stan. Lägenheten låg högst upp och hade tillhörande takterass, så där hade vi det väldigt trevligt med dem tills vi var tvungna att inse att vi skulle upp om fyra timmar och flyga till Sydney.

I nästa klipp står vi på flygplatsen och gäspar stort. Då, framme vid incheckningsdisken inser vi att vi inte ska åka med samma flight. Mitt plan gick egentligen tolv timmar senare, klockan halv sju på kvällen. Åh nej. Vi ställde oss i standby-kön för att se om det skulle gå att ändra, men till slut var Carro tvungen att gå för att hinna igenom alla säkerhetskontroller innan planet skulle gå. När incheckningen för Carros flight stängt och det var 15 minuter kvar tills gaten stängde fick tjejen vid disken tag på en plats till mig. Jag sprang. Hur mycket folk som helst i passkontrollen. Tog mig förbi. Säkerhetskontrollen kändes som att den tog flera timmar, och killen vid bandet frågade vilken gate jag skulle till. När jag svarade och frågade om det var långt till den sa han: ”Längst bort.”

Jag sprang ännu mer. När jag kom fram var jag trött och genomsvettig, men med två minuter till godo. Då hade de precis skjutit upp avgången med 20 minuter. Inte alls coolt. Men vi kom i alla fall med samma flygplan båda två!

[nggallery id=4]

Postat i Thailand

läs mer
23
feb
2010

We ♥ Elephant Nature Park

2 kommentarer

Carro: Vi sparade visst det bästa till sist! Vår sista dag i Chiang Mai spenderade vi ca 1 timme norr om staden på ett enormt djurreservat för elefanter. Det är knappt någon idé att försöka beskriva i ord vår dag med dessa gigantiska och vackra djur men denna upplevelse är samtidigt något man vill dela med andra människor i hopp om att de också ska kunna åka dit någon gång.

Vi blev upphämtade av en minibuss tidigt på morgonen av vår guide som skulle ha hand om vår lilla grupp hela dagen. På vägen dit visade hon en dokumentär som har gjorts för Animal Planet som beskriver hur Lek, en liten thailändsk kvinna men med ett stort hjärta som har vigt sitt liv åt att rädda elefanter som farit illa. Enligt thailändsk tradition har elefanter i årtionden använts inom trädfällningsindustrin där de under slavlika förhållanden har tvingats bära tunga träd m.m. Detta är numera förbjudet i Thailand men majoriteten av de tiotusentals elefanter som användes till detta dog eller dödades innan förbudet drevs igenom. Vi fick på dokumentären bl.a. se en blind elefant vars ägare hade skjutit henne i ögonen upprepade gånger med en slangbella då hon hade vägrat arbeta efter att hon tvingats föda sin unge medan hon släpade tunga stockar uppför ett berg. Hennes unge lämnades kvar att dö. En annan elefant i dokumentären var Hope, den enda vilda elefanten som räddats och som numera bor i parken. Han får ha en bjällra runt halsen så man hör när trubbel är på väg berättade skämtsamt vår guide.

Man hoppas på att Hope ska kunna visa de andra elefanterna hur man klarar sig ute i det vilda sen om det blir aktuellt. Vår guide berättade att de håller på att se över möjligheterna att skaffa sig ännu mera mark så de kan ha en ”vild” del, men för detta krävs det både pengar och tid att utbilda lokalbefolkningen runtomkring så att de förstår att det är elefanternas mark och att de ska lämnas ifred. Även elefanterna måste ju förstås förberedas på att släppas ut på fri fot, eftersom det är en helt främmande värld för dem.

[singlepic id=116 w=420 float=center]

Väl framme i parken fick vi först kliva in i elefanternas kök, och jag har nog aldrig sett så mycket frukt/grönsaker på ett och samma ställe! Vattenmeloner, bananer, majs och annat låg i stora högar i väntan på att bli sorterade till stora plastkorgar som var märkta med varje elefants namn. Elefanterna var så bortskämda att de naturligtvis bara fick sina egna favoriter. Sen sattes vi i arbete helt enkelt. Vi gick ut till elefanterna och sen var det bara att sätta igång att mata! Man tog upp en frukt och så tog elefanten den tveklöst med snabeln ur ens grepp. Till de två ”små” elefantungarna fick man skala bananerna först för skalen hade de inget till övers för.

Matandet av elefanterna manifesterade kärlek vid första tuggan mellan mig, Ville och alla de elefanterna vi fick mata. Vi fick langa frukt till allt från 70-åriga damer och medelålders män till de ”små” elefantungarna där den ena var sju månader och den andra tio. Vi fick även mata en gravid äldre elefant som bara kunde stödja på tre av sina ben, då ena bakfoten var helt deformerad efter hon hade trampat på en landmina.

Efter deras lunch, var det dags for oss att äta. En väldigt stor vegetarisk buffé var uppdukad och vi åt oss ordentligt mätta medan vi såg ut över ”savannen” på alla giganter som knallade omkring. Det var sedan dags att bege sig ner för att svalka sig i floden. Både vi och elefanterna traskade ner och vi blev tilldelade hinkar så vi kunde duscha elefanterna ordentligt. Ett enormt vattenkrig bröt ut och det var ren lycka att få kasta hinkvis med vatten över dessa fantastiska djur som njöt av uppmärksamheten och servicen. Efteråt fick vi gå upp på en sorts balkong och titta på när elefantungarna badade med sina släktingar. Ungarna höll på att dyka och rulla runt och betedde sig som vilka barn som helst som har väntat på att få hoppa i och leka i vattnet!

Dagen avslutades med att vi fick gå ner och klappa elefantungarna och deras stora familj när de var uppe på land igen. Med oss då var även Lek som elefanterna mer än gärna tydde sig till. Vi hade sedan tidigare hört att man kunde komma till parken och volontärarbeta med att bygga upp parken ytterligare och ta hand om elefanterna och detta är något som vi känner att vi verkligen vill göra någon gång framöver! Det kostar 3000 kr att jobba där i en vecka men då ingår det mat, bungalow och förmodligen en hel del oförglömliga stunder med elefanterna kan jag tänka mig. Vi kommer nog önska oss detta i julklapp, så alla våra mammor och pappor där ute är beredda. 😉

[nggallery id=3]

Tags: , , ,
Postat i Thailand

läs mer
22
feb
2010

Massage, marknader och matlagning i Chiang Mai

1 kommentar

Carro: En eftermiddag besökte vi en skola för blinda barn och ungdomar. Vi hade hört talas om ett ställe där man kunde få massage av blinda personer men hade ingen aning om att det var unga skolelever, på en vanlig skola (som f.ö. har Thailands drottning som beskyddare) som tillhandahöll detta. Tydligen finns det en gammal tradition av blinda massörer/massöser i norra Thailand så det kändes intressant att få prova på detta!

Väl där, fick vi komma in i ett klassrum där det bl.a. fanns tre sängar. De satt elever och gav varandra fotmassage, en del satt vid ett bord och trädde halsband/mobilsmycken osv. De verkade inte speciellt överraskade över vårt besök utan ganska vana vid detta. Deras lärare tog emot oss och valde ut de elever som skulle ge oss traditionell thaimassage. Jag fick en ung tjej på 13 år men som, visade det sig, hade starka nypor. Under ca 1,5 timme  jobbade hon systematiskt langs med min kropp och gjorde ett riktigt bra jobb. Jag var så imponerad av hennes sätt att ta sig an massagen att jag låg och tittade på henne mest hela tiden. Det är väldigt intressant att se någon annan som har ett så välutvecklat känselsinne lokalisera sig runt massagesängen och förhålla sig till hur man ligger och hur de vill att man ska lägga sig (när man inte ens talar samma språk).

Även om det inte var den bästa thaimassagen jag fått så var det i allafall den mest intressanta och den som kanske gjordes med bäst inlevelse.

På söndagar förvandlas större delen av Chiang Mais gamla stadsdel till en livlig och färgrik marknad. Gatorna kantas av oändligt många stånd och, som om det inte redan var minimalt med plats att gå på, sitter det otaliga musikgrupper i mitten och uppträder. Vi köpte inte speciellt mycket men det var roligt att gå runt och strosa, kolla in allt från t-shirtar, smycken och träsniderier till all möjlig asiatisk mat. Vi unnade oss även en tokbillig massage (15 kr för en halvtimmes omvårdnad!) på gatan. Efteråt hittade vi till vår förtjusning ett sushistånd som vi snabbt satte i oss (sushin alltså, inte ståndet). Vi tänkte att inget lär väl framkalla magsjuka som rå fisk på en marknad i tropisk hetta men lyckligtvis blev det inget slagsmål om toaletten under natten.

Vi kunde ha ätit oss mätta för ett fåtal kronor på marknaden, men eftersom plånboken ändå var i stan (läs: Villes föräldrar) tänkte vi att vi bjuder in oss på en av stans finaste restauranger istället. Restaurangen hette The Gallery och låg precis invid floden Mae Ping. Vi åt en fantastiskt god middag ute på terassen tillhörande detta hundraåriga hus. Eftersom det var alla hjärtans dag fick vi damer varsin hjärtformad ballong som vi främst använde som vapen när herrarna i sällskapet sa något olämpligt. Vi avslutade kvällen på Le Brasserie som låg bredvid där vi drack läskande mojitos.

Så hur gick det då med vår matlagningskurs på restaurangen Taste From Heaven? Jo alldeles utmärkt tack, men det var hårt jobb! Vi slet i fyra timmar med att laga spicy papaya salad, tom yam, paneng curry, northern yellow curry, pumpasoppa, samosas, vårrullar och pad thai förstås. Men gott blev det och vi fick avnjuta ett överdåd av mat efteråt. All mat var vegetarisk och vi fick mycket bra information om vilka ingredienser och märken man kan köpa för att kunna tillaga de här rätterna både hemma i Sverige och ”hemma” i Khao Lak. Vi fick även varsin receptbok vilket säkerligen kommer att underlätta!

I övrigt ägnade vi våra dagar i Chiang Mai åt att promenera omkring och kolla in staden helt enkelt. Vi såg många väldigt vackra utsmyckade tempel (finns ungefär 300 buddistiska tempel där), vi strosade genom en stor dagsmarknad invid Mae Ping-floden och åt en fantastisk lunch på Blue Diamond, ett mysigt café (med inriktning på ekologisk och vegetarisk mat) som låg inbäddat i en vacker trädgård. Mycket lyckad vistelse om vi får säga det själva!

[nggallery id=2]

Tags: , , , ,
Postat i Thailand

läs mer
16
feb
2010

Resumé över våra två första veckor i Thailand!

5 kommentarer
I skrivande stund sitter jag på vårt finfina rum på 3 Sis Bed & Breakfast och tänkte försöka mig på att resumera de två veckorna som jag hittills har spenderat här i Thailand.
Efter en väldigt smidig flygresa ( tack för det Thai Air!) mötte jag upp Ville på Phukets immigrationskontor där han förlängde sitt visum. Jag blev hel igen efter 6 veckors längtan och saknad. Vi åkte vidare till Phi Phi och jag flyttade in i Villes lilla bungalow på Valentine’s. I en bungalow längre bort bodde Marcus, Villes vapendragare de senaste veckorna. Även om jag fick känslan av att jag störde lite i deras spirande ”bromance” så hade vi väldigt skoj de dagar som följde innan det skulle bli dags för Marcus att åka hem till Sverige. Vi ägnade oss åt att äta sen frukost på det söta lilla caféet bredvid, hänga lite på stranden, äta god middag och lyssna på, minst sagt intensiv, musik på Stones Bar på kvällarna. Däremellan hann vi med att göra ”fun dives” och ta massor med bilder. Ytterligare en ny dimension har lagts till dykningen nu när jag kan ta bilder på allt fint som jag får ta del av där nere.
Sedan var det dags för allvar- att ta sig an Padi Rescue Diver course. Med Ville som min instruktör gick det bra, trots kombinationen två mer eller mindre flamsiga Dive Masters (finnen Jussi och spanjoren Ramon), som spelade de olycksoffer som jag skulle rädda gjorde att Ville fick säga ifrån ibland. Ni förstår ju själva att det blir lite svårt att hålla en viss nivå av seriositet när man ska ropa ”can someone order a pizza please” istället för verklighetens ”can someone call emergency medical care” för att undvika missförstånd bland dykare runtomkring.
Nu är jag i alla fall en certifierad PADI Rescue Diver och känner mig stolt över det. Jag vet hur man ska rädda dykare som av olika anledningar hamnar i nöd både under och över ytan- men jag hoppas givetvis på att jag inte ska behöva göra det!
Sammanfattningsvis präglades vår tid på Phi Phi av socialt samkväm med de andra dykarna från Moskito Dive Center, sena middagar och trevliga barhäng (och så lite kortspel på verandan förstås). Många dyk, varav ett ballt nattdyk där vi dök kring Tsunami Memorial på havets botten. Ett monument som har satts upp för att hedra alla nationer som förlorade sina landsmän.
Efter Phi Phi åkte vi ”hem” till huset i Khao Lak för ett par dagars slappande. Vi bokade flygbiljetter och boende till Chiang Mai, boende i Bangkok och letade efter hus att hyra på Bali. Om det blir till att hyra hus eller inte har vi inte bestämt än, men det är något som vi gärna vill! Vi umgicks med Villes föräldrar över goda måltider och slappande i poolen. Jag streckläste Elisabeth Gillberts bok ”Committed” som, kort och gott var fantastisk.
Villes föräldrar, samt deras kollega Markus, bestämde sig också för att åka till Chiang Mai och här är vi nu. Det är väldigt spännande att vara i en ”storstad”, det är stor skillnad från ö-livet på Phi Phi och hemmalivet i Khao Lak. Trafikbuller, massa människor, affärer och stånd överallt, men trots det en väldigt välkomnande stad med spännande omgivning. Det är utsmyckade tempel överallt och glada orangeklädda munkar som bjuder in till ”munk chat” på speciella ställen.
Vi har hittills hunnit prova ”fish spa” där man stoppar ner fötterna i ett akvarium som är fullt av fiskar som älskar att äta döda hudceller och annat äckligt så de går till attack så fort fötterna har placerats på bottnen. Jisses vad det kittlades- har inte varit med om något liknande! Jag fick pressa ner mina ben genom att hålla mig hårt på låren för att inte reflexmässigt dra upp fötterna från en sådan pinande behandling. Men fötterna kändes faktiskt renare och lenare efteråt.
Vi har även besökt en skola för blinda barn och fått massage av några unga elever som bl.a. lär sig thai massage. Det var en häftig känsla att bli masserad av någon som bara kände sig fram- det blev mer instinktivt. Hon som masserade mig var 13 år men riktigt stark och jag är säker på att hon kommer bli en imponerande massös om det är det hon väljer att jobba med sen.
Idag ska vi lära oss att laga vegetarisk thaimat. Under tre timmar ska vi tillaga nio rätter som jag hoppas att vi kommer kunna bjuda på någon gång i framtiden! Eventuellt ska både vårt besök på skolan samt matlagningskursen bli uppkommande reportage i Hälsa.
Imorgon hoppas vi på att kunna ta oss utanför staden och besöka Doi Suthep, ett tempel som ligger uppe på ett berg, eller ev. ta oss till ett djurreservat för elefanter, där en kvinna har ägnat många år åt att ta hand om elefanter som farit illa och som, genom det här stället, informerar lokalbefolkningen och turister om dessa fantastiska djur.
På torsdag bär det av till Bangkok- en helt ny stad för mig att upptäcka!

Carro: I skrivande stund sitter jag på vårt finfina rum på 3 Sis Bed & Breakfast och tänkte försöka mig på att sammanfatta de två veckorna som jag hittills har spenderat här i Thailand.

Efter en väldigt smidig flygresa (tack för det Thai Air!) mötte jag upp Ville på Phukets immigrationskontor där han förlängde sitt visum. Jag blev äntligen hel igen efter 6 veckors längtan och saknad! Vi åkte vidare till Phi Phi och jag flyttade in i Villes lilla bungalow på Valentine’s. I en bungalow längre bort bodde Marcus, Villes vapendragare de senaste veckorna. Även om jag fick känslan av att jag störde lite i deras spirande ”bromance” så hade vi väldigt skoj de dagar som följde innan det skulle bli dags för Marcus att åka hem till Sverige. Vi ägnade oss åt att äta sen frukost på det söta lilla caféet bredvid, hänga lite på stranden, äta god middag och lyssna på, minst sagt intensiv, musik på Stones Bar på kvällarna.

Däremellan hann vi med att göra ”fun dives” och ta massor med bilder. Ytterligare en ny dimension har lagts till dykningen nu när jag kan ta bilder på allt fint som jag får ta del av där nere.

Sedan var det dags för allvar- att ta sig an Padi Rescue Diver course. Med Ville som min instruktör gick det bra, trots kombinationen två mer eller mindre flamsiga Dive Masters (finnen Jussi och spanjoren Ramon), som spelade de olycksoffer som jag skulle rädda, vilket gjorde att Ville fick säga ifrån ibland. Ni förstår ju själva att det blir lite svårt att hålla en viss nivå av seriositet när man ska ropa ”can someone order a pizza please” istället för verklighetens ”can someone call emergency medical care” för att undvika missförstånd bland dykare runtomkring.

Nu är jag i alla fall en certifierad PADI Rescue Diver och känner mig stolt över det. Jag vet hur man ska rädda dykare som av olika anledningar hamnar i nöd både under och över ytan- men jag hoppas givetvis på att jag inte ska behöva göra det!

Sammanfattningsvis präglades vår tid på Phi Phi av socialt samkväm med de andra dykarna från Moskito Dive Center, sena middagar och trevliga barhäng (och så lite kortspel på verandan förstås). Många dyk, varav ett ballt nattdyk där vi dök kring Tsunami Memorial på havets botten. Ett monument som har satts upp för att hedra alla nationer som förlorade sina landsmän.

Efter Phi Phi åkte vi ”hem” till huset i Khao Lak för ett par dagars slappande. Vi ägnade delar av dagarna till att bokade flygbiljetter och boende till Chiang Mai, boende i Bangkok och letade efter hus att hyra på Bali. Om det blir till att hyra hus eller inte har vi inte bestämt än, men det är något som vi gärna vill. Vi umgicks med Villes föräldrar över goda måltider och slappande i poolen. Jag streckläste Elisabeth Gillberts bok ”Committed” som, kort och gott, var fantastisk!

Villes föräldrar, samt deras kollega Magnus, bestämde sig också för att åka till Chiang Mai och här är vi nu. Det är väldigt spännande att vara i en ”storstad”, det är stor skillnad från ö-livet på Phi Phi och hemmalivet i Khao Lak. Trafikbuller, massa människor, affärer och stånd överallt, men trots det en väldigt välkomnande stad med spännande omgivning. Det är utsmyckade tempel överallt och glada orangeklädda munkar som bjuder in till ”munk chat” på speciella ställen.

Vi har hittills hunnit prova ”fish spa” där man stoppar ner fötterna i ett akvarium som är fullt av fiskar som älskar att äta döda hudceller och annat äckligt så de går till attack så fort fötterna har placerats på bottnen. Jisses vad det kittlades- har inte varit med om något liknande! Jag fick pressa ner mina ben genom att hålla mig hårt på låren för att inte reflexmässigt dra upp fötterna från en sådan pinande behandling. Men fötterna kändes faktiskt renare och lenare efteråt.

Vi har även besökt en skola för blinda barn och fått massage av några unga elever som bl.a. lär sig thai massage. Det var en häftig känsla att bli masserad av någon som bara kände sig fram- det blev mer instinktivt. Hon som masserade mig var 13 år men riktigt stark och jag är säker på att hon kommer bli en imponerande massös om det är det hon väljer att jobba med sen.

Idag ska vi lära oss att laga vegetarisk thaimat på restaurangen Taste From Heaven. Under tre timmar ska vi tillaga nio rätter som jag hoppas att vi kommer kunna bjuda på någon gång i framtiden! Eventuellt ska både vårt besök på skolan samt matlagningskursen bli kommande reportage i tidningen Hälsa.

I morgon hoppas vi på att kunna ta oss utanför staden och besöka Doi Suthep, ett tempel som ligger uppe på ett berg, eller ev. ta oss till ett djurreservat för elefanter, där en kvinna har ägnat många år åt att ta hand om elefanter som farit illa och som, genom det här stället, informerar lokalbefolkningen och turister om dessa fantastiska djur.

På torsdag bär det av till Bangkok- en helt ny stad för mig att upptäcka!

[nggallery id=1]

Tags: ,
Postat i Thailand

läs mer