Tre nätter i Bangkok

Ville: Efter att ha åkt direkt till flygplatsen efter vår fantastiska dag med elefanterna hade vi ungefär en och en halv timmes flygresa framför oss. Den ägnade vi åt att sova och fotografera molnen i solnedgången, och vi landade i Bangkok runt sjutiden på kvällen. Det var helt galet varmt. Stället vi hade bokat rum på, Suk 11, ligger mitt i stan och var både billigt och riktigt nice (se atmosfären på bilderna nedan) och efter en välbehövlig dusch och lite middag somnade vi fort.

När vi kom ut från vårt guesthouse morgonen därpå efter en frulle bestående av frukt och rostade mackor med smör och marmelad var det, tro det eller ej, ännu varmare än kvällen innan. Hett. Klibbigt. Efter att nästan ha svettats ihjäl under vår korta promenad från vårt rum till någonstans att lämna in tvätten hittade vi ett trevligt lunchställe långt in på en av Sukhumvits många smågator. Där fick vi tipset att det är det massiva köpcentret Siam Paragon man ska till om man ska på bio. Vi åkte dit.

AvatarEfter att ha strosat runt bland de uppskattningsvis en miljon butikerna i köpcentret en stund och lagt vantarna på ett par t-shirts och badshorts på Chinese New Year-rea hittade vi slutligen fram till IMAX 3D-biografen (!) på högsta våningen. Biljetter styrdes direkt upp till kvällsföreställningen av Avatar. Det kunde ju bli hur bra som helst. På vägen hem träffade vi min vän Justin på Cheap Charlie’s, tydligen Bangkoks billigaste bar och ett stenkast från vårt ställe. Justin och hans vänner dykte med mig på Phi Phi för två år sedan och han berättade hur han hade blivit kvar i Thailand och blivit Divemaster och instruktör på Koh Tao. Ett par öl senare insåg vi att vi hade brådis till bion, så vi hoppade in i en bulle och åkte direkt till Paragon. Subway till middag var snabbt och bra. Sen var det dags. På med de spejsade glasögonen. Vi hade ingen aning om vad som väntade. Det var den fetaste bioupplevelsen jag någonsin varit med om.

Vi vaknade sent dagen därpå efter att ha festat lite grann med Justin och hans vänner på Khao San Road efter bion. Så snart vi kommit upp och bläddrat lite i guideboken som följde med Nancy Chandler’s fina karta ställde vi in siktet på Crepes & Co, ett franskägt ställe som tydligen skulle ha schyst brunch. Gissa om den var schyst. Man fick en liten lapp på vilken man kunde kryssa i sin beställning i sex-sju kategorier; kaffe eller te först, sen yoghurt med tillbehör, fruktsallad eller frukttallrik, shake eller juice, baguette eller toast, pannkaka med olika saker på och sedan varm dryck igen för att runda av det hela. Vi satt där i tre timmar och diskuterade religion och andra djupa saker. Sol, regn, sol, regn, sol.

När kvällen närmade sig tog vi en taxi till stadsdelen Lompini där det finns en hel gata med bara japanska restauranger och barer. Vi satte oss på en i slutet av gatan och gick loss på menyn. Notan slutade på 300 svenska kronor, men vilken fest det var. Efteråt rullade vi ut på gatan och tänkte att det var dags för massage. Kartan visade oss vägen än en gång, och någon kilometer från sushin blev vi hårt och duktigt knådade på våra trötta ryggar. (Vi lever ett hårt liv här ska ni veta!)

Justin visste var festen var ikväll igen, så vi hoppade in i en taxi och hamnade på en hemmafest hos en av hans vänner i utkanten av stan. Lägenheten låg högst upp och hade tillhörande takterass, så där hade vi det väldigt trevligt med dem tills vi var tvungna att inse att vi skulle upp om fyra timmar och flyga till Sydney.

I nästa klipp står vi på flygplatsen och gäspar stort. Då, framme vid incheckningsdisken inser vi att vi inte ska åka med samma flight. Mitt plan gick egentligen tolv timmar senare, klockan halv sju på kvällen. Åh nej. Vi ställde oss i standby-kön för att se om det skulle gå att ändra, men till slut var Carro tvungen att gå för att hinna igenom alla säkerhetskontroller innan planet skulle gå. När incheckningen för Carros flight stängt och det var 15 minuter kvar tills gaten stängde fick tjejen vid disken tag på en plats till mig. Jag sprang. Hur mycket folk som helst i passkontrollen. Tog mig förbi. Säkerhetskontrollen kändes som att den tog flera timmar, och killen vid bandet frågade vilken gate jag skulle till. När jag svarade och frågade om det var långt till den sa han: ”Längst bort.”

Jag sprang ännu mer. När jag kom fram var jag trött och genomsvettig, men med två minuter till godo. Då hade de precis skjutit upp avgången med 20 minuter. Inte alls coolt. Men vi kom i alla fall med samma flygplan båda två!

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.