Ville: Sista destinationen för vår resa var Tasmanien i Australien; ungefär så långt söderut man kan komma som vanlig turist på den här planeten. Flyget tog oss från Denpasar på Bali till Melbourne och sedan vidare till Hobart. När vi landade och gick ut ur planet fick jag uppleva ”vanligt” väder för första gången på tre månader! Burr! Men vi fick ett varmt välkomnande av Tullia som plockade upp oss på flygplatsen och tog med oss hem till hennes och Petes hus i stadsdelen Rosny i Hobart.

Eftersom de jobbade fick vi lite tid för oss själva de första dagarna som vi främst ägnade åt att vara förkylda innan vi en dag lånade bilen och kunde åka på äventyr i och runt stan. Vi käkade lunch på det mycket trevliga stället Short Black Café, åkte förbi University of Tasmania och hann halvvägs upp för Mount Wellington, mer känt som Berget bland the locals, innan vi blev hemringda för att någon behövde bilen.
    Samma kväll drog vi ner på stan för att kolla in en spelning med Jonno Coleman och två av hans vänner från EJECTER på krogen Irish Murphy’s. Det var mycket trevligt att få höra dem lira live sedan Carro haft med sig många bra låtar när hon kom hem från Australien back in 2008!

Följande dag — sista dagen innan bröllopet — åkte vi på biltur med Tullia och denna gången tog vi oss hela vägen upp för Berget. Där tog vi fina panoramabilder och jag klättrade upp till Bergets högsta topp. Det var riktigt kallt. På vägen ner körde vi förbi ett litet vattenfall med friskt källvatten, där jag fyllde på våra två flaskor med vatten och fick ungefär lika mycket iskallt vatten över mig i handlingen. Men gott var det! När kvällen närmade sig åkte vi till Royal Yacht Club of Tasmania, där bröllopet skulle vara, för att se över placeringen av borden och för att vika snygga servetter till strax över hundra gäster. Sedan sov vi minsann gott.

Den stora dagen började med att tjejerna lämnade huset för att fixa blommor och andra saker inför bröllopet. Jag och Pete tog det lugnt fram till lunch och sedan åkte vi över till Petes föräldrars hus för att sammanstråla med Jonno som var best man och de andra marskalkarna. Efter att alla fått på sig sina kostymer ordentligt och grundat med en öl eller två åkte vi vidare allihop till Tullias föräldrars hus. Där blev vi hänvisade till altanen, på vilken det skulle komma att utspelas en galen och riktigt rolig ceremoni i vilken Petes pappa fick muta Tullias moster — som agerade medlare genom ett fönster på övervåningen — med diverse föremål som choklad och (plast-)boskap för att Pete skulle få tillgång till Tullia som gömdes bakom alla tjejer inne i huset.
    Efter det rullade allt på. Vi åkte till RYCT och samlades ute på baksidan för vigseln som blev väldigt fin med bland annat en ringvärmningsceremoni, under vilken brudparets ringar skickades runt bland oss gäster för att ”värmas” i våra händer. På det blev det mingel som sedan övergick i god middag och så klart dans efter att bröllopstårtan slutligen skurits. En stor dag! Någon gång efter midnatt lämnade vi klubben och åkte hem till Petes föräldrar för att spendera natten där.

Två dagar efter bröllopet var det dags för lite smekmånad, och vi var inbjudna. Vi fick låna en minibuss och lastade den full med tält, grill, fiskespön och andra campingprylar och sedan gav vi oss iväg norrut för lite äventyr. Vi spenderade en natt på en lyxig skogsresort där de byggt stugor på träpelare i en slänt så vi nästan var uppe bland trätopparna på altanen. Middagen ingick, och medan vi åt den mycket goda maten kom det så kallade buskvallabyer (eng. pademelons) och klätterpungdjur (eng. possums) ute på baksidan som fick mat av personalen och blev nyfiket betraktade av oss och de andra gästerna.
    Nästa dag åkte vi till Cradle Mountain för lite trekking, men tyvärr regnade och blåste det så pass där uppe att vi bestämde oss för att köra vidare i stället. Vi åkte genom Launceston till Bay of Fires där vi skulle campa i två nätter. Det var hur trevligt som helst, och dag två gav vi oss ut på kayakerna för att försöka fånga lite fisk som vi skulle kunna grilla till middag. Det blev tyvärr ingen fisk, men det visade sig att det knappast var vårt största problem efter att Carro och Tullia glidit iväg när det var deras tur att paddla kayak…

Jag och Pete åkte och köpte fish ’n’ chips och körde sedan bilen till platsen vi bestämt att tjejerna skulle paddla till. Efter att vi väntat lite för länge bestämde vi oss för att åka och leta efter dem längs kusten. Det tog säkert en halvtimme innan vi såg dem långt, långt från närmsta möjliga ställe att gå iland som inte var avspärrat på ett eller annat sätt. Vi svor och hoppades att det inte hade hänt något.
    Efter ytterligare en halvtimme eller så när vi lyckats få kontakt genom att veva med armarna lyckades vi peka tjejerna i rätt riktning, och efter ett tag kom de äntligen iland igen. De hade visst fastnat i en ström och brutit mot det sunda förnuftet genom att bland annat paddla på där det är alldeles för grunt så det slutade med att de inte orkade ta sig runt udden som vi till en början suttit och väntat på andra sidan av. Puh, men det gick bra till slut. Vi tog oss tillbaka till vårt lilla läger och hade sedan en välförtjänt skön kväll framför brasan.

Vår sista hela dag i Tasmanien hade vi bara en sak kvar på checklistan att pricka av: weedy seadragons. Dessa magnifika djur och tillika kusiner till sjöhästen finns att se utanför Tasmaniens kust, och vi ställde in siktet på ett dykcenter i Bicheno, någonstans mitt emellan Hobart och Bay of Fires. När tälten och alla övriga prylar var packade körde vi söderut, och efter en sisådär två timmar var vi framme. Solen sken när vi plockade ihop dykutrustningen på dykcentret och begav oss till bryggan från vilken vi skulle gå i det 18-gradiga vattnet. Med lite mer utrustning än vad vi haft på oss i Thailand och Indonesien plaskade vi ner bland sjögräset och kelpen.
    Först hittade vi bara massor av rockor överallt och råkade simma fel, så när hälften av luften var kvar började jag bli lite stressad att vi inte skulle hitta några havsdrakar. Men efter att vi fått våra bäringar rätt hittade vi till slut kelpen som de bodde i, och under dykets sista tjugo minuter fann vi säkert ett dussin exemplar av denna sällsynta varelse som vi kunde plåta! Underbart var det!

Så det var med ett leende på läpparna vi styrde kosan tillbaka till Hobart för vår sista natt i stan innan vi skulle göra den långa resan Hobart-Sydney-Bangkok-Stockholm. När vi var klara med packningen på kvällen kunde vi konstatera att vi hade två fantastiska veckor i Tasmanien, och nu när resans slut närmade sig kunde vi även börja placera alla oräkneliga minnen från våra månader i Thailand och Indonesien i deras respektive fack i våra hjärtan. Jag skulle också vilja passa på att skicka ett stort tack från oss till alla er som har varit en del av vår resa på plats, och till er som har följt den hemifrån. Det har varit grymt. Tack för oss för den här gången!

[nggallery id=10]