Posts Tagged ‘dykning’

Brudhandel och drakjakt i Tassie

Ville: Sista destinationen för vår resa var Tasmanien i Australien; ungefär så långt söderut man kan komma som vanlig turist på den här planeten. Flyget tog oss från Denpasar på Bali till Melbourne och sedan vidare till Hobart. När vi landade och gick ut ur planet fick jag uppleva ”vanligt” väder för första gången på tre månader! Burr! Men vi fick ett varmt välkomnande av Tullia som plockade upp oss på flygplatsen och tog med oss hem till hennes och Petes hus i stadsdelen Rosny i Hobart.

Eftersom de jobbade fick vi lite tid för oss själva de första dagarna som vi främst ägnade åt att vara förkylda innan vi en dag lånade bilen och kunde åka på äventyr i och runt stan. Vi käkade lunch på det mycket trevliga stället Short Black Café, åkte förbi University of Tasmania och hann halvvägs upp för Mount Wellington, mer känt som Berget bland the locals, innan vi blev hemringda för att någon behövde bilen.
    Samma kväll drog vi ner på stan för att kolla in en spelning med Jonno Coleman och två av hans vänner från EJECTER på krogen Irish Murphy’s. Det var mycket trevligt att få höra dem lira live sedan Carro haft med sig många bra låtar när hon kom hem från Australien back in 2008!

Följande dag — sista dagen innan bröllopet — åkte vi på biltur med Tullia och denna gången tog vi oss hela vägen upp för Berget. Där tog vi fina panoramabilder och jag klättrade upp till Bergets högsta topp. Det var riktigt kallt. På vägen ner körde vi förbi ett litet vattenfall med friskt källvatten, där jag fyllde på våra två flaskor med vatten och fick ungefär lika mycket iskallt vatten över mig i handlingen. Men gott var det! När kvällen närmade sig åkte vi till Royal Yacht Club of Tasmania, där bröllopet skulle vara, för att se över placeringen av borden och för att vika snygga servetter till strax över hundra gäster. Sedan sov vi minsann gott.

Den stora dagen började med att tjejerna lämnade huset för att fixa blommor och andra saker inför bröllopet. Jag och Pete tog det lugnt fram till lunch och sedan åkte vi över till Petes föräldrars hus för att sammanstråla med Jonno som var best man och de andra marskalkarna. Efter att alla fått på sig sina kostymer ordentligt och grundat med en öl eller två åkte vi vidare allihop till Tullias föräldrars hus. Där blev vi hänvisade till altanen, på vilken det skulle komma att utspelas en galen och riktigt rolig ceremoni i vilken Petes pappa fick muta Tullias moster — som agerade medlare genom ett fönster på övervåningen — med diverse föremål som choklad och (plast-)boskap för att Pete skulle få tillgång till Tullia som gömdes bakom alla tjejer inne i huset.
    Efter det rullade allt på. Vi åkte till RYCT och samlades ute på baksidan för vigseln som blev väldigt fin med bland annat en ringvärmningsceremoni, under vilken brudparets ringar skickades runt bland oss gäster för att ”värmas” i våra händer. På det blev det mingel som sedan övergick i god middag och så klart dans efter att bröllopstårtan slutligen skurits. En stor dag! Någon gång efter midnatt lämnade vi klubben och åkte hem till Petes föräldrar för att spendera natten där.

Två dagar efter bröllopet var det dags för lite smekmånad, och vi var inbjudna. Vi fick låna en minibuss och lastade den full med tält, grill, fiskespön och andra campingprylar och sedan gav vi oss iväg norrut för lite äventyr. Vi spenderade en natt på en lyxig skogsresort där de byggt stugor på träpelare i en slänt så vi nästan var uppe bland trätopparna på altanen. Middagen ingick, och medan vi åt den mycket goda maten kom det så kallade buskvallabyer (eng. pademelons) och klätterpungdjur (eng. possums) ute på baksidan som fick mat av personalen och blev nyfiket betraktade av oss och de andra gästerna.
    Nästa dag åkte vi till Cradle Mountain för lite trekking, men tyvärr regnade och blåste det så pass där uppe att vi bestämde oss för att köra vidare i stället. Vi åkte genom Launceston till Bay of Fires där vi skulle campa i två nätter. Det var hur trevligt som helst, och dag två gav vi oss ut på kayakerna för att försöka fånga lite fisk som vi skulle kunna grilla till middag. Det blev tyvärr ingen fisk, men det visade sig att det knappast var vårt största problem efter att Carro och Tullia glidit iväg när det var deras tur att paddla kayak…

Jag och Pete åkte och köpte fish ’n’ chips och körde sedan bilen till platsen vi bestämt att tjejerna skulle paddla till. Efter att vi väntat lite för länge bestämde vi oss för att åka och leta efter dem längs kusten. Det tog säkert en halvtimme innan vi såg dem långt, långt från närmsta möjliga ställe att gå iland som inte var avspärrat på ett eller annat sätt. Vi svor och hoppades att det inte hade hänt något.
    Efter ytterligare en halvtimme eller så när vi lyckats få kontakt genom att veva med armarna lyckades vi peka tjejerna i rätt riktning, och efter ett tag kom de äntligen iland igen. De hade visst fastnat i en ström och brutit mot det sunda förnuftet genom att bland annat paddla på där det är alldeles för grunt så det slutade med att de inte orkade ta sig runt udden som vi till en början suttit och väntat på andra sidan av. Puh, men det gick bra till slut. Vi tog oss tillbaka till vårt lilla läger och hade sedan en välförtjänt skön kväll framför brasan.

Vår sista hela dag i Tasmanien hade vi bara en sak kvar på checklistan att pricka av: weedy seadragons. Dessa magnifika djur och tillika kusiner till sjöhästen finns att se utanför Tasmaniens kust, och vi ställde in siktet på ett dykcenter i Bicheno, någonstans mitt emellan Hobart och Bay of Fires. När tälten och alla övriga prylar var packade körde vi söderut, och efter en sisådär två timmar var vi framme. Solen sken när vi plockade ihop dykutrustningen på dykcentret och begav oss till bryggan från vilken vi skulle gå i det 18-gradiga vattnet. Med lite mer utrustning än vad vi haft på oss i Thailand och Indonesien plaskade vi ner bland sjögräset och kelpen.
    Först hittade vi bara massor av rockor överallt och råkade simma fel, så när hälften av luften var kvar började jag bli lite stressad att vi inte skulle hitta några havsdrakar. Men efter att vi fått våra bäringar rätt hittade vi till slut kelpen som de bodde i, och under dykets sista tjugo minuter fann vi säkert ett dussin exemplar av denna sällsynta varelse som vi kunde plåta! Underbart var det!

Så det var med ett leende på läpparna vi styrde kosan tillbaka till Hobart för vår sista natt i stan innan vi skulle göra den långa resan Hobart-Sydney-Bangkok-Stockholm. När vi var klara med packningen på kvällen kunde vi konstatera att vi hade två fantastiska veckor i Tasmanien, och nu när resans slut närmade sig kunde vi även börja placera alla oräkneliga minnen från våra månader i Thailand och Indonesien i deras respektive fack i våra hjärtan. Jag skulle också vilja passa på att skicka ett stort tack från oss till alla er som har varit en del av vår resa på plats, och till er som har följt den hemifrån. Det har varit grymt. Tack för oss för den här gången!

Eat, Dive, Love

Carro: Väl tillbaka från vårt dykäventyr runt Komodo såg vi fram emot en avslappnad tid i Ubud. Vi flyttade in i vårt fina hus Rumah Tinggi som betyder ”det höga huset”, vilket innebar en vacker utsikt över husens gemensamma pool samt över muren till risfälten. Vi blev väl omhändertagna av byns främsta hushållerska, Taman, som varje dag hälsade med ett stort leende och alltid var redo att svara på frågor eller ge information om allt vad en gäst kan tänkas vilja veta. Varje morgon kom hon till vårt hus med frukost, yoghurt och färsk frukt! Eftersom vi numera hade ett eget kök kunde vi själva lägga till god juice, rostat bröd med div. pålägg, kaffe och annat som utgör en fulländad hotellfrukost.

Det är svårt att beskriva stämningen och miljön i Ubud. Trots att det är fullt med folk så är alla så avslappnade och det känns aldrig stressigt trots alla affärer, restauranger och oräkneliga personer som frågar om man behöver en taxi. Hela atmosfären inbjuder till att varva ner och ta hand om sig själv, andra och miljön — de ekologiska restaurangerna, hantverksaffärerna, utflykterna som erbjuds runtom på Bali, Ubuds otaliga span samt yogastället Yoga Barn som verkar som ett nav för ett flertal olika systerorganisationer.

Låter det flummigt? Det är det utan tvekan. Vid ett svagt ögonblick beskrev jag restaurangen Kafé som en institution för sökande kvinnor som har läst Eat, Pray, Love och som sitter och smuttar på sin dagliga shot av vetegräs och läser uppföljaren Committed. Dessa kvinnor är förstås ljusår från mig själv, som läst båda böckerna men aldrig någonsin skulle välja någon gräslig shot framför en färskpressad ananasshake! Hursomhelst, har man ett öppet sinne och låter alla själasökande yogisar göra sitt så är Bali (och speciellt Ubud) en av de finaste platserna man kan besöka.

Vi tog del av yogakulturen en dag då vi provade den något utmanande formen Forrest yoga, som handlar mycket om balans och corestabilitet. Det var roligt, svettigt och vackert i och med att klasserna hålls på övervåningen i ovan nämnda Yoga Barn så man ser ut över risfälten medan man koncentrerar sig på att inte trassla in sig för mycket i olika svåra positioner.

Under våra första dagar i Ubud njöt vi av det rika restaurangutbudet, hårdhänt massage för både fötter, nacke och rygg, fantastisk italiensk glass (som förmodligen smakar bättre än vad den gör i Rom), shopping, avslappnande dopp i vår pool och trevligt umgänge med våra vänner Robyn och Church. Som Ville nämnde i vårt förra blogginlägg firade vi även Nyepi i dagarna två. Vi har många bilder på de fantastiska ogoh-ogoh-statyerna som paraderades runt huvudgatorna och den stora ängen/fotbollsplanen mitt i Ubud.

Robyns vän Mary kom dagen efter Nyepi och hon flyttade in i huset bredvid vårt. Vi lät henne vila en dag efter hennes långa flygtur, men drog sedan med henne ner till södra Bali på kvällen. Vi hade hyrt en chaufför med en stor bil och åkte sammanlagt sju personer tillsammans till en restaurang på stranden där de grillade färsk fisk och skaldjur på kokosnötsskal. Vi åt åtskilliga kilon räkor, musslor och fisk och det smakade himmelskt. Att resan tur och retur tog cirka fyra timmar gjorde alltså ingenting!

Dagen efter så drog vi och Mary ut på en guidad cykeltur. Vi blev upphämtade på morgonen och åkte bil till en plats närheten av Balis högsta punkt, Gunung Agung, som är en 3142 meter hög aktiv vulkan. Vi åt frukost och njöt av den mäktiga utsikten över detta gigantiska berg innan vi åkte vidare till en kaffe- och chokladodling. Vi fick lära oss om hur kaffe och choklad blir till och fick smaka på olika sorters kaffe, varm choklad och té. Vi smakade bland annat på det exklusiva kaffet kopi luwak som utvinns ur spillningen av det kattliknande djuret indisk palmmård. Palmmården äter bara de bästa sorterna av kaffebönorna, och efter att de har passerat djurets system kan kaffebönorna (som djuret inte kan smälta) plockas ur dess avföring för rengöring och rostning. Man måste ju prova allt eller hur? Efter besöket hoppade vi på våra cyklar och lyckligtvis var det i princip bara nedförsbackar på hemvägen. Vi stannade och tittade på risfälten och fick veta mer om dessa, som är en stor del av Balis kultur. Vi fick även veta mer om hinduismen, olika ritualer, kastsystemet och familjelivet. Turen avslutades hemma hos den balinesiska familj som äger cykeltursföretaget där vi bjöds på en superb balinesisk buffé.

Mary fick inte vila sig än, för dagen efter cykelturen åkte vi ner till Tulamben och dök på vraket USS Liberty som sjönk 1942. Mary hade aldrig dykt tidigare men fick hjälp av Robyn och Church. Med oss hade vi även vår vän Magnus som kom till Bali dagen innan samt en holländsk tjej som var med på cykelturen. Vraket var fantastiskt att dyka på, det var varmt i vattnet och sikten var riktigt bra. Vi såg stora bumphead parrotfish, yellowmargin triggerfish samt hundratals trevallies som bildar virvelvindar och som inte verkar ha något emot att ha en dykare i mitten som bara gapar av häpnad. Vraket som sådant var i princip helt täckt av korall men man kunde fortfarande simma igenom det och urskilja formen och interiören något. Vi gjorde två dyk på vraket och åt under ytintervallet en fantastisk lunch på en lyxig resort en bit bort. På kvällen beställde hela dykgänget hemkörd pizza (vi fick guida pizzabudet och åka med honom på våra scootrar till Robyns och Churchs hus). Till efterätt åt vi den fantastiska italienska glassen jag nämnde tidigare igen och visade de andra bilder från vår Komodoresa.

Ingen rast och ro: dagen efter var det dags att dra vidare till nästa kontinent. Vid midnatt skulle flyget till Australien gå så vi spenderade dagen med att äta en avskedslunch med alla vännerna i Ubud och shoppa det sista (bl.a. guldiga pashminasjalar till alla brudtärnor, skor till mig och souvenirer att ta med hem). Vi hyrde en chaufför som kom och hämtade oss på eftermiddagen och som körde runt oss till alla surf-outlets som ligger i närheten av flygplatsen där vi fyndade i mängder (hoppas vi) under ett par timmar. Utmattade efter shopping kom vi till flygplatsen och hade, tro det eller ej, ingen övervikt på bagaget och kunde glatt checka in för att sedan äta vår sista balinesiska måltid på ett tag innan vi hoppade på planet till Melbourne.

Och vad vi ägnade vår tid i Australien med ska Ville berätta mer om i vårt sista blogginlägg för den här resan. Även om vi är hemma nu så vill vi förstås göra ett bra jobb och skriva om hela resan och lägga upp några av de tusentals bilder vi tagit både över och under ytan!

Nere på botten där är det toppen!

Ville sitter i fören och tittar när solen går ner över horisonten

Ville: Jag sitter just nu i ett totalt mörker så när som på tre-fyra värmeljus i vårt hus i Ubud på Bali. Inga affärer, caféer eller restauranger är öppna på ön idag (med några få enskilda undantag i de turisttätaste områdena säkerligen) och på gatorna går säkerhetsvakter som vänligt men bestämt hänvisar alla som trots allt är ute att de ska gå hem, dra ner gardinerna och se till att lamporna är släckta. Vadan dessa tokerier?! Jo, idag firas Nyepi, en nyårstradition som härstammar från den balinesiska hinduismen men som anammas av mer eller mindre alla som bor här. Det balinesiska nyåret infaller nämligen någon gång i mars lite beroende på månen (det är år 1932 här från och med idag!), och i samband med det ser man till att på ”nyårsafton” rensa ön på alla onda andar som har samlats här under det gångna året, varefter man sedan spenderar ”nyårsdagen” hemma i tystnad och mörker för att man ska få tid att reflektera lite över sig själv innan man tar tag i det nya året.

Igår skedde alltså rensningen, och det med buller och bång. Balineserna ägnar månader åt att bygga enorma papier maché-demoner som sedan tas på parad genom närmsta större samhälle dagen innan Nyepi för uppvisning och sedan vidare till respektive skapargrupps familjeområde eller omkringliggande by för att slås sönder och samman eller eldas upp, eller både och antar jag. Vi registrerade livliga musikanter och tjoande inte långt från våra tunna väggar så sent som två på morgonen i natt, men sedan tidigt denna morgon har det varit i princip helt tyst omkring oss så när som på djurlivet, och vi har enligt instruktioner hållt oss hemma i huset hela dagen. Mycket bra tillfälle att blogga med andra ord!

Nu är det dock inte våra dagar i detta flummarnas Mecka som jag ska berätta om denna gången; vi har ju minsann en liveaboard runt Komodo att ta itu med här…

Så låt oss ta vid där Carro avslutade vårt senaste inlägg. Det började allt annat än lyckligt må jag säga. Dagen efter vi anlänt till Labuan Bajo på Flores hade vi planerat att promenera runt stan till några olika dykcenter och krama ur dem schysta sista minuten-priser för ett par dagar på en jolle som skulle ta oss till de bästa dykplatserna i nationalparken runt Komodo. Det dröjde dock inte länge innan vi insåg att bilden vi hade av Labuan Bajo som en mysig liten hamnstad med ett dykcenter runt varje hörn grusades.
     Visst hade stället viss atmosfär, men den luktade mer heldött (som i tomt, inte kadaver, hähä) än neoprenet vi hade hoppats på. Det fanns heller inte särskilt många dykcenter – vi räknade fem stycken varav minst två kunde dömas ut direkt eftersom de snarare var bokningskontor än dykcenter. Av de resterande kandidaterna gick ytterligare två bort eftersom de bara körde dagturer. Kvar på listan fanns Komodo Cruises. De hade tydligen en stor, fin segelbåt döpt efter Leonardo da Vincis mest kända verk som snart skulle ut till havs.

Vi var trötta och stressade över vår missbedömning av Labuan Bajo och hade dessutom skitsvårt att hitta flygbiljetter tillbaka till Bali efter liveaboarden, så vi drog många djupa suckar medan vi provade ut våtdräkter och bokade fyra nätter i en hytt på Mona Lisa för 160 amerikanska dollar per person och natt med avgång dagen därpå. Det skulle dock visa sig att vi, helt omedvetet (och kanske tack vare vår goda karma?), hade bedömt helt jävla rätt trots allt.

Runt lunchtid nästa dag promenerade vi från dykcentret mot hamnen. Tjejen som fixade bokningen hade försäkrat oss om att hon skulle göra allt hon kunde för att säkra ett par flygbiljetter genom sin agent på Bali, och det såg faktiskt rätt ljust ut av deras MSN-konversation att döma som de hade medan vi var på väg ut genom dörren. Med oss till båten hade vi Elisa, en tysk instruktör som precis skulle börja sin första säsong för företaget, och Todd, en amerikan som flyttat till Phuket och numera säljer dykresor i Sydostasien genom sitt företag där. Han var nybliven agent för Komodo Cruises och hade filosofin att man ju inte kan sälja en liveaboard som man inte själv besökt. Helt rätt filosofi, med andra ord.

Så det var vi. Tre kunder – om man nu kan kalla Todd kund med tanke på att han som agent säkerligen fick fet rabatt – på en segelbåt som krävde en besättning om sex till åtta personer. Och vilken båt sen: en 33 meter lång och 7 meter bred så kallad Phisni Schooner av teak och järn med plats för tolv gäster. Ombord träffade vi vår andra (!) guide Hila, en 22 år gammal indonesisk kille som Elisa skulle få lära sig dykplatserna av inför högsäsongen. Efter ett par dyk var vi övertygade om att han hade en gåva när det kom till att hitta spännande saker under vattnet.

Vi satte segel (bildligt talat, hon gick för motor under hela resan) mot nordöstra spetsen av Komodo och dök på platser med namn som Castle Rock, Crystal Rock och The Golden Passage. Vid Castle Rock till exempel var vi omringade av vitfenade revhajar så snart vi tagit oss ner till denna undervattensplatå genom de starka strömmarna, och vi kunde tack vare att ljud färdas snabbare och längre i vatten höra dussintals delfiner som simmade förbi oss utom synhåll. Ni skulle varit med.

Våra vänner Robyn och Church hade berättat för oss om de fantastiska dykplatserna längre söderut, så när vi bokade resan frågade vi om dem men det verkade inte som att vi skulle få åka dit eftersom det en rätt lång omväg för bara tre gäster, och därtill både kallt och sämre sikt vid den här tiden på året. Men under andra dagen på båten uttryckte också Todd att han gärna skulle åka dit (”man måste ju ha besökt platserna för att kunna marknadsföra resan!”), så efter att Elisa och Hila övertygat den något motvillige kaptenen (det finns många öar att råka köra in i när det är mörkt) blev det en omväg i alla fall. Det hade nog inte hänt om vi inte haft en av deras agenter på båten!

Vår rutt med Mona LisaHalvvägs till sydligaste delen av ön Rinca (se kartan, öppnas i nytt fönster när ni klickar på den) stannade vi och dök på 3 Sisters och Pillarsteen. Där var det redan två-tre grader kallare än det cirka 28-gradiga vattnet norröver men vi bet ihop och hade bland annat turen att få se en gigantisk frogfish under ett av dyken. När vi sedan kom till den vackra bukten mellan Rinca och Kode där välkända dykplatsen Cannibal Rock ligger var det lyckligtvis inte särskilt mycket svalare.
     Vi gjorde fyra fantastiska dyk i trakten och hann däremellan se två hungriga komodovaraner på stranden invid vilken vi hade ankrat båten för natten; vi studsade naturligtvis genast ner i den lilla båten och åkte närmare stranden samtidigt som solen gick ner bakom oss för att få lite närbilder på världens största levande ödla! En av dem kom nyfiket (med antingen gratis middag eller modellkarriär i tankarna) och lade sig precis vid vattenbrynet bara tre-fyra meter ifrån oss. Häftigt. Oroliga mammor kan dock andas ut – vi höll oss i båten eftersom man ändå inte får gå i land på Komodo eller Rinca förutom vid specifika platser på öarna.

Innan vi visste ordet av hade vi gjorde våra tolv dyk och det var dags för oss att ta oss tillbaka till Labuan Bajo. Vi hade via radio blivit meddelande att biljetterna var kirrade och att planet gick den 13:e mars från Bima på ön Sumbawa till Denpasar. (Trots lågsäsong var alla flighter från Labuan Bajo fulla i flera dagar framöver!) Eftersom Mona Lisa skulle stanna ute till havs gick vi upp vid femsnåret på morgonen den 12:e för få skjuts med den lilla båten till hamnen. Därifrån tog vi återigen den sju timmar långa färjan till Sape och sedan en bemo (indonesiska för ”trång minibuss”) från Sape till Bima. Ingen turiststad direkt, så vi checkade in på hotell Lila Graha och höll oss mest inomhus tills vi tog en taxi morgonen därpå till flygplatsen.

Så här i efterhand kunde det knappast ha blivit bättre. Vi hade en enorm segelbåt i princip helt för oss själva (timingen var till och med sådan att samma dag som vi lämnade Mona Lisa skulle åtta nya kunder komma ombord) och vi fick dyka på alla dykplatser vi hade hoppats på. Maten var fantastisk, servicen var naturligtvis klockren eftersom det bara fanns oss att ta hand om och även om sikten och temperaturen i vattnet inte var som till exempel Thailand var dykningen helt suverän. Jag tror att vi tog sammanlagt nära 2000 (!) bilder, och efter en hård rensningsprocess återstår dryga 600. Så många får dock inte plats här, så vi har valt ut de absolut bästa och kan härmed presentera strax över hundra ögonblick från våra fyra dagar runt Komodo och Rinca på Mona Lisa. Hoppas att de kommer smaka lika gott i era ögon som de gör i våra!

Från Ubud till Labuan Bajo

Carro: Just nu sitter jag på terassen utanför vårt hotellrum på Green Hill i Labuan Bajo, Flores och ser ut över hamnen och den vackra skärgården. Igår eftermiddag när vi kom hit hade vi precis överlevt en 26-timmars resa bestående av nattbuss, färja, minivan och färja igen-pust och stön (alla flyg till Flores var uppbokade och denna resrutt kostade en fjärdedel av flygbiljettspriset). Så nu sitter vi här och ska snart bege oss ner till stan för att boka en liveaboard, skälet till att vi har tagit oss såhär långt österut i Indonesien.

Men vad har vi då haft för oss sen vi lämnade Sydney (och min påse kläder) för att åter ta oss till varmare breddgrader och Bali? Svaret är att vi mest har slappat, planerat vår vistelse i Indonesien och tänkt igenom i vilken ordning vi vill ta oss runt till de fem eller så av 14000 öar vi hinner med att besöka den här gången.

Vi började som sagt på Bali, där vi plötsligt inte hade någonstans att bo när vi landade. Detta faktum kom faktiskt att ändra på hela vår tidigare planering för denna del av resan. Vi hade nämligen försökt att boka ett hus i Desa Sanctuary när vi fortfarande var i Sydney. Desa ägs av ett äldre amerikanskt par och de erjbuder olika sorters hus i en väldigt mysig miljö. Men av olika skäl lyckades vi inte riktigt få ihop bokningen, så när vi satte oss på planet för att flyga dit hade vi i sista minuten ordnat så att vi kunde sova den första natten hos våra vänner Church och Robyn. Dagen efter skulle det visa sig att Desa hade skickat ett mail till oss där vårt tilltänkta hus precis hade blivit ledigt medan vi satt på planet, men detta såg vi ju inte förrän dagen efter och då hade vi redan bestämt ett annat upplägg för vår vistelse.

Vi stannade två nätter i Ubud, Bali och bodde alltså hos våra vänner i deras hus. Inte nog med två familjära ansikten, i huset bodde även Hiro, en 2½ månad gammal hundvalp som trots sina tama försök att skrämma iväg oss främlingar med vad han trodde var riktiga hundskall, senare la sig på rygg och ville bli kliad, lekt och gosad med. Kvällarna ägnade vi åt att prata om Balinesisk kultur (som skiljer sig mycket från övriga Indonesien), berätta om vad som har hänt i våra liv sen vi sågs i Thailand för ett år sedan och förstås prata om Church och Robyns liv på Bali. De har bott här i ca 6 månader nu och jobbar med Bali Spirit Fesitval, som är ett stort arrangemang med olika yoga-workshops, musikevents, organisk frukt- och grönsaksmarknad och mycket mer. Vi besökte även en organisk restaurang, åkte förbi Monkey Forest som är en helig plats fylld med apor och som vi ska besöka mer när vi kommer tillbaka och bokade så småningom ett hus där vi ska bo de sista tio dagarna i Indonesien.

Från Ubud åkte vi, med hjälp av minibuss och speedboat, till den lilla ön Gili Trawangan, som ligger sydväst om Bali. Denna ö är känd för att ha en väldigt avslappnad atmosfär och det man gör allra bäst där är att slappa, så det var vad vi gjorde. Under våra sex dagar där så tog vi långa sovmorgnar i vår mysiga bungalow, åt frukost på stranden, snorklade, bloggade, läste och hade det bra. Vi snorklade i det klarblåa 30° varma vattnet vilket senare ledde till att vi ägnade en dag åt att dyka på två olika ställen runt ön. Under våra dyk som var överraskande bra (vi hade hört att dykningen inte skulle vara speciellt spektakulär) såg vi bl.a. bläckfiskar och flera sköldpaddor, och icke att förglömma de små makrodjuren, olika sorters färgglada nackensnäckor (nudibranches) som är olika små sniglar utan skal.

Vi gick även runt hela ön, vilket tar ca 2½ timme (iallafall om man stannar och fotar ganska ofta som Ville gjorde) i solnedgången och skymningen vilket var ett litet äventyr speciellt när man har foträta skor såsom flip-flops på sig. Och för andra gången under vår resa fick vi se ett snorkeltest, den här gången för två svenska divemasters. Detta var dock mycket snällare än det på Phi Phi och inte riktigt lika blött.

Från Gili T (som vi säger i branschen) åkte vi sedan till den förhållandevis stora ön Lombok för att försöka styra upp våra möjligheter att ta oss vidare till Flores. Vi stannade bara en natt på ett billigt men fint hotell, Batu Bolong i Senggigi. Lombok är en ö som definitivt kräver en längre vistelse för att kunna beskrivas, men av det jag såg verkar det som den innehåller det mesta. Vackra berg, vidsträckta stränder och storstäder (i huvudstaden Mataram bor det en miljon människor), små fiskebyar och stora lyxiga resorts och allt däremellan. När det stod klart att vi inte skulle få ett flyg till Flores förrän den 8:e mars så bestämde vi oss för att ta pinan-i-arslet (pardon my french) alternativet men vi klarade det eftersom undertecknad nu sitter och svettas i Labuan Bajo som tidigare nämnts.

Trots oklara avgångstider som ledde till många och stressande väntetimmar, friåkare som nästan satt i knäet på oss stundvis, en väldigt engagerad indonesisk lärare som ville prata skolsystem, jordbrukssystemet i Sverige samt pedagogik/didaktik, alltmedan han övade sin engelska med mig under den sista färjeturen (när det jag ville mest var att sova) och inte minst de otaliga indoneser som i princip säger vad som helst för att lura en att betala överpriser (detta verkar dessvärre gälla generellt för större delen av Indonesien och kan vara mer än tröttsamt när man kommer på en själv med att knappt våga lita på någon information man får för att man tror att man blir lurad), så kan jag iallafall säga att vi har det fantastiskt här. Vi njuter av värmen, maten och människorna och blir ständigt påminda om att vi är i en av de största muslimska samhällena i världen, då vi ibland blir (speciellt jag känns det som) uttittad som om vi vore från utomjordingar, vilket kanske var som allra tydligast nu när vi åkte som de enda turisterna från Lombok till Flores. Även de ständiga utropen från minareterna här i närheten, som mest låter som olika besatta och röstuppvärmande övningar, låter oss inte glömma att vi är legal aliens här.

(Vi har tyvärr inte hunnit skriva några bildtexter till bilderna nedan än, men det kommer så snart vi har tid! Ni får föreställa er lite roliga beskrivningar så länge!)