Ville: Jag sitter just nu i ett totalt mörker så när som på tre-fyra värmeljus i vårt hus i Ubud på Bali. Inga affärer, caféer eller restauranger är öppna på ön idag (med några få enskilda undantag i de turisttätaste områdena säkerligen) och på gatorna går säkerhetsvakter som vänligt men bestämt hänvisar alla som trots allt är ute att de ska gå hem, dra ner gardinerna och se till att lamporna är släckta. Vadan dessa tokerier?! Jo, idag firas Nyepi, en nyårstradition som härstammar från den balinesiska hinduismen men som anammas av mer eller mindre alla som bor här. Det balinesiska nyåret infaller nämligen någon gång i mars lite beroende på månen (det är år 1932 här från och med idag!), och i samband med det ser man till att på ”nyårsafton” rensa ön på alla onda andar som har samlats här under det gångna året, varefter man sedan spenderar ”nyårsdagen” hemma i tystnad och mörker för att man ska få tid att reflektera lite över sig själv innan man tar tag i det nya året.

Igår skedde alltså rensningen, och det med buller och bång. Balineserna ägnar månader åt att bygga enorma papier maché-demoner som sedan tas på parad genom närmsta större samhälle dagen innan Nyepi för uppvisning och sedan vidare till respektive skapargrupps familjeområde eller omkringliggande by för att slås sönder och samman eller eldas upp, eller både och antar jag. Vi registrerade livliga musikanter och tjoande inte långt från våra tunna väggar så sent som två på morgonen i natt, men sedan tidigt denna morgon har det varit i princip helt tyst omkring oss så när som på djurlivet, och vi har enligt instruktioner hållt oss hemma i huset hela dagen. Mycket bra tillfälle att blogga med andra ord!

Nu är det dock inte våra dagar i detta flummarnas Mecka som jag ska berätta om denna gången; vi har ju minsann en liveaboard runt Komodo att ta itu med här…

Så låt oss ta vid där Carro avslutade vårt senaste inlägg. Det började allt annat än lyckligt må jag säga. Dagen efter vi anlänt till Labuan Bajo på Flores hade vi planerat att promenera runt stan till några olika dykcenter och krama ur dem schysta sista minuten-priser för ett par dagar på en jolle som skulle ta oss till de bästa dykplatserna i nationalparken runt Komodo. Det dröjde dock inte länge innan vi insåg att bilden vi hade av Labuan Bajo som en mysig liten hamnstad med ett dykcenter runt varje hörn grusades.
     Visst hade stället viss atmosfär, men den luktade mer heldött (som i tomt, inte kadaver, hähä) än neoprenet vi hade hoppats på. Det fanns heller inte särskilt många dykcenter – vi räknade fem stycken varav minst två kunde dömas ut direkt eftersom de snarare var bokningskontor än dykcenter. Av de resterande kandidaterna gick ytterligare två bort eftersom de bara körde dagturer. Kvar på listan fanns Komodo Cruises. De hade tydligen en stor, fin segelbåt döpt efter Leonardo da Vincis mest kända verk som snart skulle ut till havs.

Vi var trötta och stressade över vår missbedömning av Labuan Bajo och hade dessutom skitsvårt att hitta flygbiljetter tillbaka till Bali efter liveaboarden, så vi drog många djupa suckar medan vi provade ut våtdräkter och bokade fyra nätter i en hytt på Mona Lisa för 160 amerikanska dollar per person och natt med avgång dagen därpå. Det skulle dock visa sig att vi, helt omedvetet (och kanske tack vare vår goda karma?), hade bedömt helt jävla rätt trots allt.

Runt lunchtid nästa dag promenerade vi från dykcentret mot hamnen. Tjejen som fixade bokningen hade försäkrat oss om att hon skulle göra allt hon kunde för att säkra ett par flygbiljetter genom sin agent på Bali, och det såg faktiskt rätt ljust ut av deras MSN-konversation att döma som de hade medan vi var på väg ut genom dörren. Med oss till båten hade vi Elisa, en tysk instruktör som precis skulle börja sin första säsong för företaget, och Todd, en amerikan som flyttat till Phuket och numera säljer dykresor i Sydostasien genom sitt företag där. Han var nybliven agent för Komodo Cruises och hade filosofin att man ju inte kan sälja en liveaboard som man inte själv besökt. Helt rätt filosofi, med andra ord.

Så det var vi. Tre kunder – om man nu kan kalla Todd kund med tanke på att han som agent säkerligen fick fet rabatt – på en segelbåt som krävde en besättning om sex till åtta personer. Och vilken båt sen: en 33 meter lång och 7 meter bred så kallad Phisni Schooner av teak och järn med plats för tolv gäster. Ombord träffade vi vår andra (!) guide Hila, en 22 år gammal indonesisk kille som Elisa skulle få lära sig dykplatserna av inför högsäsongen. Efter ett par dyk var vi övertygade om att han hade en gåva när det kom till att hitta spännande saker under vattnet.

Vi satte segel (bildligt talat, hon gick för motor under hela resan) mot nordöstra spetsen av Komodo och dök på platser med namn som Castle Rock, Crystal Rock och The Golden Passage. Vid Castle Rock till exempel var vi omringade av vitfenade revhajar så snart vi tagit oss ner till denna undervattensplatå genom de starka strömmarna, och vi kunde tack vare att ljud färdas snabbare och längre i vatten höra dussintals delfiner som simmade förbi oss utom synhåll. Ni skulle varit med.

Våra vänner Robyn och Church hade berättat för oss om de fantastiska dykplatserna längre söderut, så när vi bokade resan frågade vi om dem men det verkade inte som att vi skulle få åka dit eftersom det en rätt lång omväg för bara tre gäster, och därtill både kallt och sämre sikt vid den här tiden på året. Men under andra dagen på båten uttryckte också Todd att han gärna skulle åka dit (”man måste ju ha besökt platserna för att kunna marknadsföra resan!”), så efter att Elisa och Hila övertygat den något motvillige kaptenen (det finns många öar att råka köra in i när det är mörkt) blev det en omväg i alla fall. Det hade nog inte hänt om vi inte haft en av deras agenter på båten!

Halvvägs till sydligaste delen av ön Rinca (se kartan, öppnas i nytt fönster när ni klickar på den) stannade vi och dök på 3 Sisters och Pillarsteen. Där var det redan två-tre grader kallare än det cirka 28-gradiga vattnet norröver men vi bet ihop och hade bland annat turen att få se en gigantisk frogfish under ett av dyken. När vi sedan kom till den vackra bukten mellan Rinca och Kode där välkända dykplatsen Cannibal Rock ligger var det lyckligtvis inte särskilt mycket svalare.
     Vi gjorde fyra fantastiska dyk i trakten och hann däremellan se två hungriga komodovaraner på stranden invid vilken vi hade ankrat båten för natten; vi studsade naturligtvis genast ner i den lilla båten och åkte närmare stranden samtidigt som solen gick ner bakom oss för att få lite närbilder på världens största levande ödla! En av dem kom nyfiket (med antingen gratis middag eller modellkarriär i tankarna) och lade sig precis vid vattenbrynet bara tre-fyra meter ifrån oss. Häftigt. Oroliga mammor kan dock andas ut – vi höll oss i båten eftersom man ändå inte får gå i land på Komodo eller Rinca förutom vid specifika platser på öarna.

Innan vi visste ordet av hade vi gjorde våra tolv dyk och det var dags för oss att ta oss tillbaka till Labuan Bajo. Vi hade via radio blivit meddelande att biljetterna var kirrade och att planet gick den 13:e mars från Bima på ön Sumbawa till Denpasar. (Trots lågsäsong var alla flighter från Labuan Bajo fulla i flera dagar framöver!) Eftersom Mona Lisa skulle stanna ute till havs gick vi upp vid femsnåret på morgonen den 12:e för få skjuts med den lilla båten till hamnen. Därifrån tog vi återigen den sju timmar långa färjan till Sape och sedan en bemo (indonesiska för ”trång minibuss”) från Sape till Bima. Ingen turiststad direkt, så vi checkade in på hotell Lila Graha och höll oss mest inomhus tills vi tog en taxi morgonen därpå till flygplatsen.

Så här i efterhand kunde det knappast ha blivit bättre. Vi hade en enorm segelbåt i princip helt för oss själva (timingen var till och med sådan att samma dag som vi lämnade Mona Lisa skulle åtta nya kunder komma ombord) och vi fick dyka på alla dykplatser vi hade hoppats på. Maten var fantastisk, servicen var naturligtvis klockren eftersom det bara fanns oss att ta hand om och även om sikten och temperaturen i vattnet inte var som till exempel Thailand var dykningen helt suverän. Jag tror att vi tog sammanlagt nära 2000 (!) bilder, och efter en hård rensningsprocess återstår dryga 600. Så många får dock inte plats här, så vi har valt ut de absolut bästa och kan härmed presentera strax över hundra ögonblick från våra fyra dagar runt Komodo och Rinca på Mona Lisa. Hoppas att de kommer smaka lika gott i era ögon som de gör i våra!

[nggallery id=7]